Relationen till jakten varierar från individ till individ – eller från jägare till jägare. Ofta är vi organiserade i små kluster, i olika gemenskaper – jaktlag – där vi till stor del delar relationen till jakten, vad som intresserar och engagerar oss.

Min relation till jakten började som barn i Västerbottens inland.

Att kvällen före älgjaktspremiären sitta med de äldre generationerna och lyssna på hur de lade upp planen för den första jaktdagen var i barnasinnet omhuldat av mystik och tydlig tradition, genuin värme och känsla av samhörighet. Passen fördelades i hemlig kod: ”Kalle te Rönlia, Hasse te Signars hygge, Mauritz diti linjehörne, Martin diti Vilarbacken” – tills alla hade sina pass.

Då var kött på bordet det viktiga. Utan kött i frysen i slutet av säsongen var man fattig. Så, inledningsvis var det köttets värde som reglerade min jakt.

Vid älgexplosionen i slutet av 1970-talet kom viltvården in i begreppsfloran. Älgstammen behövde förvaltas – minskas – och de egenägda skogs-skiftena skyddas.

Längre fram, när barnen kom, mixades traditionen att jaga med köttets värde, viltvård och klimatsmart hormonfri mat.

Med tiden förändrades jaktens villkor. Björnens, vargens och vildsvinets återkomst, EU:s överstatliga regleringar, militanta ”djurvänner” och tveksamt implementerade politiska beslut bidrog till några av de mer dramatiska förändringarna. Med det förändrades också min syn på jakten som företeelse – den blev viktigare.

Jag anser att jakt är ett berättigat kulturarv och en rättighet baserad på äganderätten.

Jakten och dess villkor är viktigare än någonsin. Vi är ifrågasatta, våra syften likaså. Samtidigt har vi en roll att fylla. En samhällsviktig funktion.

Att skydda ett kulturarv, att bidra till ett hälsosamt samhälle. Ett samhälle som är i kontakt med naturen, djuren och tillgången till giftfri mat. Men också att skydda viltet och behålla majoritetens acceptans.

Det handlar om effektivt och etiskt nyttjande av naturens resurser, fritt från rovdrift och överförmynderi.

För att vara relevanta, trovärdiga och i samklang med samtiden och samhället måste vi i vår retorik och argumentation vara tydligt förankrade i fakta och forskning. Åsikter och känslor bär inte mot framtiden.

Vi jägare står inför stora utmaningar. Våra motståndare vill inget hellre än att vi splittras och att vi pratar om varandra, i stället för med varandra.

I dag är intrycket att jägarkåren är splittrad. Olyckligt, för jag vet att när vi väl träffas och pratar sakfrågor är vi på totalen genuint eniga.

Min roll som generalsekreterare är inte att ena förbundet. Det är ett gemensamt ansvar, men jag kan lova er att jag och min professionella personal är beredda att på alla sätt stötta förbundet i det arbetet.

Vi tillsammans har två primära uppgifter: att vårda medlemmarna och säkra jakten i framtiden. Det innebär att alltid verka för medlemsnyttan och för ett starkt förbund – relevant och i samklang med samhället. En enad jägarkår är en formidabel kraft.

Och, kom ihåg: Vi – jägarkåren – blir inte starkare än vad du gör oss.

Laget måste gå före jaget.

Dag Lidén
Generalsekreterare Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 7/2022