Ett nytt spännande jaktår har inletts. Förhoppningsvis kan vi alla se fram emot ett ännu bättre år för jakten i Sverige, såväl för oss som enskilda jägare som för Svenska Jägareförbundet.
Vi har framgångar att se tillbaka på med stolthet och vi har ett antal viktiga utmaningar framför oss. Snart är det riksdagsval och som vi alla vet har politiken stor inverkan på jakten. Så ställ frågor till våra folkvalda om vad de tycker om just din viktigaste fråga. Det är nu vi har den största chansen att påverka.

När jag skriver det här kan jag läsa en ny rapport från länsstyrelsen i Jönköping som inventerat skador från vildsvin i länet 2020 och 2022. Man kunde konstatera att ”i området påvisades en betydande minskning av vildsvinsskadorna jämfört med inventeringen 2020”. (Rapporten finns att ta del av på myndighetens hemsida.)
Vidare konstaterar länsstyrelsen att det sannolikt är ökat jakttryck i kombination med lite tuffare vårar för kultingarna som ligger bakom nedgången. Det här borde vara goda nyheter. Att skadorna minskar är bra och det är uppenbart att jägarkåren tar ett stort ansvar i frågan.

Men alla är givetvis inte nöjda. På senare tid har flera särintressen presenterat innovativa rapporter av olika slag som försöker lägga skulden för allt elände på viltet.
Är det inte vildsvinen som hotar livsmedelsförsörjningen, så är det älgarna som äter upp skogsbrukets marginaler eller rådjuren som äter för mycket. Summorna som presenteras är enorma.

Lösningen är nästan lika extrem, helst en utrotningsstrategi för viltet, som ignorerar såväl biologisk mångfald som jaktetik. Ju färre vilda djur som möjligt, helst inga alls, känns det som.
Förvånansvärt nog ser man gärna att staten på olika sätt ska gå in och reglera. Man kunde annars tro att äganderätten och självbestämmandet skulle stå högst på dagordningen när man säger sig företräda markägare.
Frågan är på flera sätt i grunden ett ärende för markägaren och den därtill kopplade jakträtten. Problemet är oftast att två markägare vill förvalta sitt ägande på olika sätt. I stället för att få dem att enas vid förhandlingsbordet väljer man att skylla på viltet och jägarna. Inte helt rättvist, om ni frågar mig.
Vi betalar markägaren för vår möjlighet att jaga. Jakten är dessutom helt förpassad till rekreation, utan hänsyn taget till det samhällsansvar jägarkåren de facto har – och tar.

En del har uppenbarligen en snäv och kanske aningen extrem hållning som nämnts ovan. Då blir såklart varje tugga ett rådjur tar, varje frö en fågel pickar i sig och varje grässtrå en hare äter en direkt skada för markägaren.
Frågorna man kan ställa är vilka vilda djur som egentligen är välkomna i naturen?
Är dessa bara förknippade med kostnader?
Har de inget värde i sig alls?

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet