Den som passerar en flygplats i Sverige eller tar en kort promenad kring turiststråken i Stockholm kan snabbt notera ett par saker som marknadsförs till turister som vill ha något genuint svenskt med sig hem.

Vikingar med historiskt inkorrekt hornförsedda hjälmar ligger förvisso högt på listan, men den vanligaste symbolen är trots allt älgen.

Allt från tavlor på mäktiga älgtjurar till små nyckelringar och sannolikt mindre hållbara ryggsäckar saluförs till hugade spekulanter.

Älgen är en nationalsymbol för Sverige, kanske den mest kända. I samma symboliska liga som vissa möbelföretag och popgrupper beroende på vem som tillfrågas.

Om älgen som nationalsymbol är mer eller mindre ohotad, är läget för älgen i naturen betydligt sämre. Många jägare och jaktlag vittnar om en vikande älgstam i nästan hela landet. Avskjutning och observationer bekräftar bilden av en älgstam i det närmaste fritt fall.

Under föregående jaktår fälldes 63 000 älgar. En nedgång med 32 000 älgar sedan jaktåret 2013–14. För bara tre år sedan fälldes 83 000 djur, så nedgången accelererar. Utvecklingen är övertydlig, stammen har minskat radikalt sedan gällande älgförvaltningssystem infördes, även om det finns regionala undantag.

Att älgen är en viktig nationell symbol är inget tungt argument i förvaltningsfrågan, även om de tyska turisterna i Gamla stan säkert hade undrat en del över hur vi förvaltar stammen om de hade känt till läget. Däremot är älgen bas och fundament i den svenska viltförvaltningen, därtill det ekonomiskt mest viktiga viltet.

Fällavgifterna för älg bekostar mycket av den regionala förvaltningen – det är i vart fall tanken. Och om stammen fortsätter minska kommer systemet att urholkas. Varifrån ska då pengarna tas? Fällavgifterna har redan höjts orimligt mycket på sina håll och det är inte rimligt att en ideell verksamhet bekostar allt fler tjänstemän på länsstyrelserna.

Kanske behöver vi ett nytt förvaltningssystem för älgen? Kanske behöver vi föra in fler arter i förvaltningsmodellen? Kanske behövs det nya handslag mellan skogens olika intressenter?

Vi har enats förr – och kan kanske göra det igen.

Svenska Jägareförbundet kommer att påbörja ett omfattande internt arbete med att diskutera älgens situation, förvaltningen och hur vi får till en meningsfull älgjakt på en högkvalitativ stam, samtidigt som vi balanserar de önskemål som resten av samhället ställer på oss jägare och markägare.

Det vi kan vara väldigt säkra på är att dagens utveckling inte är hållbar ur något perspektiv. Att skjuta sönder älgstammen samtidigt som betesskadorna bara marginellt påverkas är varken etiskt eller ekonomiskt försvarbart.

Vi behöver se över hur vi mäter och värderar älgens påverkan på skogen, systemet med älgbetesinventering – Äbin – behöver omvärderas. Gissningsvis är det dessutom få skogsägare som vill skylta med att de aktivt medverkat till att näst intill utrotat älgen på sina marker.

Älgen kan inte bara vara en symbol för att locka turister, den måste finnas i våra skogar också.

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 5/2023