Ska man behöva utstå spott och spe för att man utför något som statliga myndigheter fastslagit är rätt, riktigt och önskvärt? Hur mycket ska man behöva tåla i form av hat och hot om man företräder eller utför en verksamhet som har flerhundraåriga traditioner och som ligger helt inom lagens råmärke?

Svaret är givetvis att ingen ska behöva utstå hat, hot eller kränkningar bara för att någon annan ogillar det man gör. Det borde vara helt självklart.
Så är det dock inte, varken för personal på myndigheter, för miljövänner eller för jägare.

Acceptansen för jakt är världsunikt hög i Sverige. Andelen av befolkningen som är emot jakt är blott en handfull procent. Men som så ofta är det ytterligheterna som hörs mest och driver debatten.
Under våren fick vi tyvärr bevittna hur illa det kan bli, när jaktårets lodjursjakt drog i gång. I förutsägbar ordning hade jaktmotståndarna mobiliserat.

Fullmatade med känsloargument gick de till storms mot den av Naturvårdsverket beslutade jakten. Jag kan därför önska att myndigheterna förklarade och försvarade sina beslut på ett bättre sätt. I kölvattnet kunde vi summera allt från mordhot till försök att stoppa eller störa jakten.

Oacceptabla påhopp av alla de slag.

En del organisationer hävdar att rovdjur minsann är ”fridlysta”. Gärna i dyrköpta annonser i riksmedia. Men fakta är att allt vilt är fredat, precis allt. Utom när det råder undantag.

Älgen och annat klövvilt är till exempel ”fridlyst” och fredat under vår och sommar. Jägarna bryter inte mot någon lag när de jagar det vilt som Naturvårdsverket bedömt vara jaktbart. Oavsett om det handlar om lodjur eller rådjur.
Därtill beskrivs jakten ofta som ”nöjesjakt” eller ”troféjakt”. Ord som avsändaren hoppas ska väcka negativa associationer om jägarna, hos de som ganska aningslöst swishar till deras insamlingskonton.

Som en parentes har vi även noterat att det finns ett växande intresse för våtmarker. Främst i de mest urbana delarna av landet. Tyvärr tycks det råda en uppfattning om att våtmarkerna bäst gynnas av att man limmar fast personer på olika vägar.
Jägareförbundet bildade 1995 Svensk våtmarksfond tillsammans med Sveriges ornitologiska förening. Stiftelsen arbetar aktivt med att bevara, skapa och sköta våtmarker.

Det är nog i längden ett mer effektivt sätt att skapa biologisk mångfald än att stoppa trafik i Stockholm.
Det finns skäl att diskutera och resonera kring förvaltningen av vilt. Men det ska ske med fakta och respekt. Vi har inga problem att prata med dem som är villiga att diskutera fakta.

Det beteende som uppvisades under våren kring lodjursjakten är såklart oacceptabelt. Tyvärr är det förmodligen inte sista gången vi upplever detta.
De organisationer som driver känslomässiga kampanjer mot jakten har ett ansvar för utvecklingen mot ett allt hätskare debattklimat.

Svenska Jägareförbundet vill motverka denna utveckling. Vi kommer i stället att fortsätta vårt långsiktiga arbete med fakta och forskning som grund för svensk viltförvaltning.

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 6/2023