Sedan det nya älgjaktsystemet infördes, för tio år sedan, har älgstammen medvetet minskats varje år. Från en avskjutning på 96 000 till indikationer om 74 000 det senaste jaktåret. Stammens storlek kan idag vara cirka 15–20 procent mindre än när systemet infördes. Lokalt kan nedgången vara betydligt större. En av markägarnas viktigaste argument för sänkningen har varit att de vill minska betesskadorna. Men skadorna har inte minskat.
– Den nya rapporten från SLU är bra för att den förstärker tidigare forskning inom området och vad förbundet vill få gehör för. Det går inte att minska betesskadorna genom att bara minska älgstammen. Den mest effektiva åtgärden är att se till att det finns tillräckligt med foder och tallar. Denna åtgärd är alltså viktigare än stammens storlek, säger Peter Eriksson.
Tillämpningen av inventeringsmetoden ÄBIN ifrågasätts också av forskarna.
– Sannolikt baseras ÄBIN på ett för litet underlag vilket gör den olämplig till att vara så styrande i förvaltningen som den är i dag.  Mellanårsvarianter har helt enkelt för stora skillnader för att kunna sätta några mål utifrån dessa värden.

Rapportförfattarna ifrågasätter även om femprocentmålet – som rör betesskador – är realistiskt.
– Det är en hållning vi delar och har framfört tidigare. Skogsbruket behöver se över detta mål. Jag tycker inte att ett genomsnittligt mål på fem procents skador är rimligt, säger Peter Eriksson.
Svenska Jägareförbundet anser att ett alltför stort fokus i älgförvaltningen har legat på att nå avskjutningsmål – istället för en helhetssyn på förvaltningen av älgen som inkluderar både jakt, metoder för skogsföryngring och att man återbeskogar med rätt trädslag.

Peter Eriksson tycker också det är viktigt att man skiljer på betesskador och bete. Normalt bete måste få finnas. Han lyfter fram att i vissa områden har skadorna blivit alldeles för omfattande. Men älgens bete på tallar är inte per automatik en skada.
– Rapporten visar att skogsbruket – via en stark koppling mellan antal tallar och skadenivåer – måste ta på sig en stor del av ansvaret för att skadenivåerna lokalt är för stora. Det går inte att skjuta bort skadorna. I stället behövs en helt ny dialog mellan parterna, som tar avstamp i dessa forskningsresultat.
Peter Eriksson anser att föryngringar med rätt trädslag är viktigt, men också att metoden – hur föryngringarna sker – ofta förbises.

– Fröträd och sådd ger mycket fler trädstammar än plantering. Dessa metoder borde öka i användning på många marker för att skapa mer robusta skogar, vilket då också leder till minskade skadenivåer.
På flera håll i Mellansverige sätts hårda avskjutningsmål på älgarna, som tillsammans med predation från varg och björn medfört att älgstammen blivit så svag att det knappt går att jaga längre. Peter Eriksson efterlyser också att skogsindustrin kan erkänna att stammen ibland är för liten och inte bara fokusera på skadorna.
– Här skulle jag vilja se snabba åtgärder från skogsbruket och markägarsidan – både avseende mängden foder, vilket inkluderar bärris, samt rimligare avskjutningskrav för jägarna. I många områden utan rovdjur är stammen också alldeles för svag. Här kan antalet älgar öka. då det är en självklarhet för mig att vi ska ha en jaktbar älgstam i hela älgens utbredningsområde, säger Peter Eriksson.

Ett annat mål med SLU-rapporten har varit att hitta ny metod för att bättre kunna skatta älgstammens storlek. Forskarna har kunnat se att Älgförvaltningsgrupperna har överskattat älgstammens storlek när den är minskar, samt underskattat antalet när stammen ökar.
Den nya metoden är en beräkning av älgobs och avskjutningssiffror, där även spillningsinventering kan finnas med som en parameter.
– Detta är bra. Vi behöver bra metoder och underlag för att kunna förvalta älgstammen. Nu hoppas jag att myndigheter och skogsbruket – och såklart jägarna – tar till sig innehållet av forskningen. För älgen ska förvaltas utifrån fakta, säger Peter Eriksson.