Inom förvaltningen av naturresurser talar man ibland om ”tragedy of the commons”, där ”commons” är det engelska ordet för allmänning. Fenomenet är välkänt och beskrevs bland annat av Elinor Ostrom, som fick nobelpris för arbetet. Problemet är att gemensamma resurser ofta överutnyttjas, om inte användandet regleras av samhället. Den totala produktiviteten av vilt skulle exempelvis kunna maximeras av en medelhög avskjutning, men varje jägare kan maximera sin vinst för stunden genom att skjuta vad man själv kan. Själviskhet kan löna sig kortsiktigt eller långsiktigt för individen, vilket gör att beteendet ofta sprids. Det är för att förhindra detta vi har en begränsning på hur många ripor man får skjuta på statens mark, där man inte förvaltar sin egen stam som på en egen jaktmark.

Hur jakten bedrivs skiljer en hel del mellan olika länder. I Sverige har vi ordentligt på fötterna för att lyfta fram att vi bedriver jakt hållbart, dvs. att vi inte överbeskattar resursen.  Det handlar dock inte bara om storleken av viltstammarna, utan även om det svårdefinierade begreppet ”kvalitet” på stammen. Tankesättet ”om inte jag skjuter den gör grannen det” är också ett exempel på ”tragedy of the commons”, och känns kanske relevant även för normal svensk jakt. Inte minst av älg och kronvilt, som dessutom är värdefullt vilt ur ett köttperspektiv.

Flera aktörer förordar nu allmän, dvs. oreglerad, jakt på kronvilt i Sverige. Finns det då något att lära av internationella erfarenheter?

I en ny, spansk studie har en grupp forskare följt kronvilt mellan 1996 och 2010 på 25 fastigheter. Tio fastigheter var inhägnade och 15 var öppna, så att kronviltet kunde röra sig mellan fastigheterna och andra områden.  Det fanns ingen skillnad i storlek mellan fastigheterna. Vad som studerades var ett system med allmän jakt, jämfört med en reglerad avskjutning inom fastigheter på i genomsnitt 2 000 ha.

Studien kan inte användas för att kvantitativt dra slutsatser om eventuella effekter av en övergång från förvaltning i kronskötselområden till allmän jakt. Däremot kan en del kvalitativa slutsaser dras om vilka risker det skulle medföra.

Forskarna fann att tätheten av kronvilt inte skilde sig mellan inhägnade och öppna fastigheter. Däremot fanns det tre gånger fler hjortar per hind på de inhägnade fastigheterna. Ett starkt bidragande skäl till detta var att avskjutningen av hondjur/100 ha var fyra gånger högre inom de inhägnade fastigheterna än utanför, där man prioriterade att skjuta handjur ”så att inte grannen skulle skjuta dem”.

Ålder fastställdes för levande handjur som unga eller gamla utifrån hornuppsättningen, och levande handjur var äldre på de inhägnade fastigheterna. Vidare åldersbestämdes över 700 fällda hjortar och över 400 fällda hindar. Hjortarna var äldre på de inhägnade fastigheterna än utanför, medan det inte fanns någon skillnad för hindarna.

Tätheterna var alltså lika oavsett om fastigheten var inhägnad, men könskvoten var mycket skev på de öppna fastigheterna. Borde då inte en stor andel hondjur ge en hög reproduktionstakt? Flera tidigare studier av hjortdjur har visat på negativa effekter på reproduktionen om det saknas tillgång till kapitala handjur. Författarna föreslår att den sänkta reproduktionen och rekryteringen beror på att stammarna som inte inhägnats hade en låg andel handjur, som dessutom var mycket unga. Stammarna karaktäriserades följaktligen av låg reproduktion, låg ålder på handjur och små troféer, vilket är tre huvudkriterier för att beskriva en stam av låg ”kvalitet”.

Författarna avsluta den vetenskapliga artikeln med (översatta) meningen:

Våra resultat ger starkt stöd för att den offentliga förvaltningen bör införa nya regler för kronförvaltningen på en ekologiskt baserad geografisk nivå, med målet att nå ett mer hållbart nyttjande naturresursen.

Vad forskarna förordar är följaktligen att kronskötselområden med förvaltningsplaner införs i Spanien, precis som vi redan har i Sverige.

Här hittar du en länk till abstract för artikeln av Torres-Porras m.fl.