Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Foto: Hans Ring

Älgen – en europeisk historia

Den skandinaviska älgstammen har ända sedan istiden haft en annan historik än älgarna i övriga Europa. Det gör älgstammen så distinkt att den bör betraktas som en egen förvaltningsenhet, enligt en ny forskningsstudie.

Det finns en skandinavisk och en kontinental älgstam inom älgens utbredningsområde i Europa (grå färg). Dessutom finns ett finare rumsligt mönster, där t ex älgarna i södra Norge, södra Sverige och norra Skandinavien skiljer sig något från varandra. Det visar en analys av genetiska prover från totalt 694 älgar i Europa. (Figur efter Niedzialkowska m.fl. 2016)

2016-09-04

En ny genetisk studie visar att älgen kan delas in i två huvudsakliga stammar i Europa, en skandinavisk och en kontinental. De två stammarna skildes åt för nästan 30 000 år sedan, ungefär samtidigt som en fördjupad köldperiod började och inlandsisens utbredning i Europa ökade. Forskarna bakom studien föreslår att det ledde till att älgstammen splittrades upp och isolerades i olika tillflyktsområden. När inlandsisen drog sig tillbaka vandrade älgar från Västeuropa in i Skandinavien via en landbrygga som fanns mellan Sverige och Danmark för 10 000 - 8 000 år sedan, medan den kontinentala älgstammen istället har sitt ursprung i älgar som överlevde istiden i tillflyktsområden längre österut.

Efter istiden har skillnaden mellan den kontinentala och skandinaviska älgstammen upprätthållits eftersom kontaktzonen mellan norra Skandinavien och Finland är relativt smal. Dessutom kan skillnaderna ha förstärkts under mer sentida perioder då älgstammen minskat och isoleringen ökat. För 1800-1200 år sedan minskade älgstammen i Europa, och älgen försvann från de områden som idag utgör Nederländerna, Tyskland, Schweiz och södra Polen. Från 1700-talet och fram till 1900-talets början minskade älgen ytterligare i hela Europa, tills den bara fanns kvar i några få tillflyktsområden samt i europeiska Ryssland.

Det senaste århundradet har älgstammen återhämtat sig i norra och östra Europa, men det finns fortfarande finskaliga skillnader i älgarnas genetiska sammansättning. Till exempel är älgarna i södra Sverige, södra Norge och norra Skandinavien ganska olika varandra (se figur). Dessa skillnader kan ha orsakats av historisk uppsplittring i olika delområden och av spridningsbarriärer som begränsar älgarnas vandringar.

En jämförelse mellan den genetiska variationen i den skandinaviska och kontinentala älgstammen visar att variationen är lägre och inavelsgraden högre i Skandinavien. Det kan bero på att de älgar som kom först till Skandinavien efter istiden bidragit starkt till den nutida genetiska sammansättningen, men det kan också bero på mer sentida nedgångar i stammens storlek. Inaveln är emellertid inte särskilt hög någonstans i Europa, anser forskarna bakom studien. De föreslår att den skandinaviska och kontinentala älgstammen bör betraktas som separata enheter i ett förvaltnings- och bevarandeperspektiv, eftersom de är genetiskt distinkta samtidigt som kontakten mellan stammarna är relativt svag.

Källa: Niedzialkowska m.fl. 2016. The contemporary genetic pattern of European moose is shaped by postglacial recolonization, bottlenecks, and the geographical barrier of the Baltic Sea. Biological Journal of the Linnean Society 117: 879-894.
Klicka här för att läsa originalartikelns sammanfattning.

Om metoden:
Genom genetiska analyser kan man undersöka hur väl en djurstam hänger ihop och var olika stammar skiljs från varandra. Man kan också beräkna hur lång tid det gått sedan olika stammar skildes från varandra och finna spår av historiska variationer i stammens storlek. I den här studien analyserades prover från 694 älgar spridda över merparten av älgens utbredningsområde (se figur).

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick