Harpest orsakas av en bakterie som framför allt drabbar skogshare, fälthare och smågnagare. Tidigare var sjukdomens förekomst i princip begränsad till Norrland, men idag finns den i hela Sverige. Människor kan smittas, oftast via myggbett, men bakterien kan också överföras genom direktkontakt med smittade djur. Jägare bör därför tänka extra på hygienen vid hantering av fällda harar. Rapportera gärna fynd av självdöda harar till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Harpest orsakas av en bakterie (Francisella tularensis). Sjukdomen kallas även tularemi, ett namn den fått efter platsen där den först upptäcktes (Tulare County i Kalifornien).
Harpest drabbar framför allt skogshare och fälthare, samt smågnagare som lämmel och sork. Ett djur som smittas insjuknar efter någon dag och drabbas då ofta av en allmän blodförgiftning. Harar som insjuknar dör oftast snabbt, även om mer utdragna förlopp förekommer. Det akuta insjuknandet och snabba förloppet gör att man sällan observerar sjukdomstecken hos en levande hare. Det är snarare fynd av döda harar som kan vara ett tecken på att det pågår ett utbrott.
Förekomsten av harpest varierar mycket från år till år, men eventuella utbrott sker i regel under sensommar och höst. Utbrotten kan geografiskt vara ganska lokala, begränsade till en mindre region i Sverige, men under vissa år inträffar flera utbrott på olika platser ungefär samtidigt. Det är inte klarlagt vilket djur som är det egentliga värddjuret, eller smittkällan, men det har föreslagits vara smågnagare. Detta eftersom det i Norrland finns en tydlig koppling mellan utbrott av harpest och sork- och lämmelår.
Även om harpest framför allt drabbar hare och smågnagare, så kan många andra arter smittas. Globalt har man konstaterat fall hos mer än 300 arter. I Sverige finns kända fall av harpest hos kanin, bisam, ekorre, korp och rovfågel. Dessutom kan människor smittas och bli sjuka i harpest.
Förekomst i Sverige och globalt
Harpest finns i norra Europa och Asien samt i Nordamerika.
I Sverige var förekomsten av harpest praktiskt taget begränsad till Norrland under 1900-talet, även om det förekom enstaka fall i södra Sverige. Under 2000-talet har sjukdomen spridits och nu finns den i hela Sverige, även om den fortfarande vanligare i norra Sverige.
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) övervakar och kartlägger sjukdomar hos vilt i Sverige. På SVA:s övervakningskarta kan du se var i landet positiva fall av harpest har påvisats hos hare på senare år.
Harpest hos människa
När en människa smittas av harpest är det oftast genom bett från en infekterad mygga. Därutöver kan harpest smitta genom direktkontakt med smittade djur (till exempel harar eller smågnagare), genom att äta kött från ett smittat djur, dricka vatten som innehåller smitta, inandning av dammpartiklar som förorenats med avföring eller urin från sjuka djur, eller genom bett från andra insekter än mygg. Människor kan inte smitta varandra med harpest.
En person som smittats av harpest drabbas i allmänhet av hög feber, huvudvärk och illamående. Övriga symtom kan variera beroende på hur personen smittats. Den som smittats via myggbett, eller direktkontakt med ett sjukt djur, får oftast en böld eller sår på infektionsstället. Närliggande lymfknutor kan dessutom svullna och ömma. Den som smittas genom att andas in förorenade partiklar kan istället insjukna i lunginflammation, medan den som druckit smittat vatten kan få sår i munnen och svalget.
Den som smittas av harpest blir oftast sjuk inom några dagar, men det kan gå upp till 10 dagar. Om man misstänker att man smittats av harpest bör man söka läkare. Sjukdomen behandlas med antibiotika, och efter genomgången sjukdom har man en långvarig immunitet. Utan behandling kan det dock ta flera veckor att bli frisk. Dödsfall förekommer, men dödligheten är låg.
Antalet fall hos människa varierar kraftigt mellan år. I norra Sverige ökar antalet fall ofta i samband med sork- och lämmelår, men antalet fall har också konstaterats vara högre i områden med mer sjöar och älvar, samt när det är gott om mygg. Troligen är det flera faktorer som samverkar och styr antalet fall hos människa; exempelvis mängden värddjur och mygg, samt väderförhållanden.
Människor som smittas insjuknar oftast i augusti-oktober. Eftersom smittan i hög grad sprids med mygg, så avtar antalet fall hos människa när det blir kallare och myggorna försvinner.
Eftersom det finns andra smittvägar än myggbett kan enstaka fall emellertid förekomma hela året. Vid ett tillfälle, 1966-1967, inträffade ett större utbrott i Sverige under vinterhalvåret. Ett stort antal lantbrukare drabbades då av lunginflammation efter att ha hanterat hö som kontaminerats av harpestsmittad sork.
Harpest och jakt
Harpest kan smitta människor som har direktkontakt med ett sjukt djur. Eftersom en hare som smittas av harpest ofta insjuknar akut är harar som fälls vid jakt oftast friska, men det finns ändå en viss risk för harpestsmitta. Det innebär att harjägare är en riskgrupp.
Vid hantering av döda harar rekommenderas att man använder handskar, samt tvättar händerna noga efteråt.
Vid urtagning av en hare som drabbats av harpest kan man se att mjälten är förstorad och/eller vita prickar i levern eller mjälten. De vita prickarna är nekroser (död vävnad). Om man misstänker att en hare har harpest ska man avbryta urtagningen och placera haren i dubbla plastpåsar. Rengör kniven och tvätta händerna ordentligt. Använd gärna desinfektionsmedel. Kontakta gärna Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) på telefon 018-67 40 00 eller via webbformuläret rapporteravilt. Om möjligt kan SVA vilja få haren inskickad för provtagning.
Om man får feber, influensaliknande symtom eller bölder/sår efter att ha varit i kontakt med en hare bör man kontakta läkare och tala om att det finns en risk för harpest. Sjukdomen kan behandlas med antibiotika.
Så kan du bidra till övervakningen av harpest i Sverige
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) är ansvarigt för att övervaka och kartlägga förekomsten av viltsjukdomar i Sverige. Övervakningen bygger på att allmänheten bidrar genom att rapportera till SVA om man hittar självdöda eller sjuka djur i naturen.
Bidra gärna till övervakningen om du hittar en självdöd hare, eller om du vid jakt fäller en hare som du misstänker kan vara drabbad av harpest. Rapportera till SVA via webbformuläret rapporteravilt.se. Du kan också ringa SVA på telefon 018-67 40 00.
Var försiktig och noga med hygienen om du hanterar en död hare. Använd handskar och tvätta händerna ordentligt efteråt.
Risken att en hare som verkar frisk och fälls vid jakt är smittad av harpest är liten, men det kan hända. Om du vid urtagningen av en fälld hare ser att mjälten är förstorad och/eller vita prickar i levern eller mjälten så kan det tyda på harpest. Avbryt urtagningen och placera haren i dubbla plastpåsar. Rengör kniven och tvätta händerna noga. Använd gärna desinfektionsmedel.
Tidigare texter om harpest på Jägareförbundets webbplats
Om harpest på myndigheters webbplatser
