Nytt om CWD på Viltforskningsdagarna - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Foto: Madeleine Lewander

Nytt om CWD på Viltforskningsdagarna

CWD (Chronic Wasting Disease) är en smittsam och dödlig sjukdom som drabbar hjortdjur. De första fallen upptäcktes i Norge 2016. Under Viltforskningsdagarna beskrevs övervakning och åtgärder i Norge, Sverige och på EU-nivå. I Norge diskuteras om man ska utrota vildrenen i det fjällområde där CWD konstaterats.

2017-03-30

Erik Lund från Miljödirektoratet i Norge och Dolores Gavier-Widén från SVA berättade om CWD. Sjukdomen härstammar från Nordamerika, men de första europeiska fallen konstaterades i Norge förra året. CWD är en prionsjukdom som infekterar hjortdjur. Smittan sprids genom prioner, en form av missbildade proteiner som får kroppens egna proteiner att missbildas på samma sätt. Djurens kropp kan inte bryta ner prioner utan de ansamlas istället i hjärnan. Ett infekterat djur får sjukdomssymptom och dör efter en inkubationstid på upp till ett par år.

Infekterade djur utsöndrar prioner i saliv, urin och avföring. Det gör att smittan kan spridas både genom direktkontakt mellan djur och via miljön. Prioner är motståndskraftiga och kan finnas kvar i miljön i många år. I nordamerikanska områden där CWD är etablerad är oftast 0.5-5% av djuren infekterade, men lokalt är förekomsten högre. När en liten andel av population är infekterad krävs en mycket omfattande provtagning för att avgöra om sjukdomen finns i området. För att säkert fastställa om ett djur har CWD krävs prover från hjärnan.

Övervakning och åtgärder i Norge

Erik Lund redogjorde för situationen i Norge. Efter upptäckten av det första CWD-fallet i våras har man tagit prover på närmare 10 000 hjortdjur, framför allt i samband med jakt. Hittills har man hittat tre CWD-infekterade vildrenar, alla på Nordfjella i södra Norge. För att undvika smittspridning försöker man nu hindra vildren från att lämna området med hjälp av gärden och övervakning. Man diskuterar också om man ska utrota vildrenen på Nordfjella för att rädda hjortdjuren i omgivande områden från sjukdomen. En eventuell decimering skulle i så fall ta tid, eftersom den ska ske på ett jaktetiskt sätt. Åtgärden skulle kunna fungera under förutsättning att CWD ännu inte spritts utanför Nordfjella. Den nordamerikanska erfarenheten är att det endast är på ett mycket tidigt stadium som man har en chans att utrota CWD. Ett annat orosmoment är den smittspridning som skulle kunna ske när djur samlas kring saltstenar. I Norge har man förbjudit saltstenar för vilda djur sedan upptäckten av CWD, men tidigare utsatta saltstenar kommer finnas kvar länge och djur kan även äta jord kring den plats där en saltsten legat eller ligger.

Utöver de tre CWD-infekterade vildrenarna har man hittat två älgar i Selbu, nära gränsen till Jämtland, som kan ha varit CWD-smittade. Den första provtagningen visade att älgarna hade CWD, men vid senare analyser har man sett vissa skillnader i sjukdomsbilden. Idag är det därför oklart om älgarna hade den nordamerikanska formen av CWD eller en annan prionsjukdom. Det kommer ta flera år innan man vet säkert.

Christer Rolandsen beskrev den forskning kring förekomst och spridning av CWD (prionsjukdom) hos älg som man inlett i Trøndelag. Man har hittills tagit prover på ca 500 fällda älgar i Selbu. Man har inte hittat fler smittade djur, men det kan bero på att de flesta av de fällda djuren var 1-2-åringar. I Nordamerika är CWD vanligast hos äldre djur, eftersom det tar tid att smittas och utveckla sjukdomen. Med nuvarande provtagningstakt kan det därför ta flera år innan man vet läget. I Selbu har man börjat sätta GPS-sändare med mortalitetssignal på älgar. Man kan därmed följa djuren tills batteriet tar slut om 6-10 år och man kommer CWD-testa djuren när de dör. Forskningen kommer också ge mer information om djurens rörelsemönster. Den kunskapen kan behövas för att avgöra i hur stort område man skulle behöva utföra åtgärder mot CWD. Man planerar att förse totalt 50-60 älgar med sändare och ber jägare att inte skjuta de sändarförsedda djuren.

Övervakning och planeringsarbete i Sverige och EU

Dolores Gavier-Widén från SVA beskrev den övervakning av CWD som inletts på fallvilt i Sverige, och det planeringsarbete kring provtagning och åtgärder som pågår i Sverige och på EU-nivå.

I Sverige har SVA inlett övervakning på fallvilt och hjortdjur som avlivats efter att de uppvisat möjliga symptom. Man tar prover på alla hjortdjursarter, både hägnade och vilda djur, om de är över 18 månader gamla. Om man hittar ett dött hjortdjur ska man kontakta SVA så de kan bedöma om man ska skicka in djurets huvud för provtagning. I så fall skickar SVA instruktioner och provkartonger. I Sverige har man satsat på att ta prover på fallvilt och sjuka djur, eftersom sannolikhet är större att man hittar eventuella CWD-fall i den gruppen än bland levande djur som ser friska ut. Hittills har man tagit prover på ca 100 hjortdjur, framför allt från södra Sverige. Inget av djuren var infekterat.

Tillsammans med Jordbruksverket och Naturvårdsverket förbereder SVA en plan för vad man ska göra om man hittar CWD i Sverige. Gavier-Widén redogjorde för de nordamerikanska erfarenheterna. Oftast har man  haft en låg förekomst av CWD i 10 år innan det första fallet konstateras. Det innebär att sjukdomen ofta hinner etableras i ett område innan den upptäcks. Om CWD upptäcks på ett tidigt stadium kan man ha en chans att utrota den genom omfattande avskjutning. När CWD väl etablerats kan man inte utrota den utan då handlar det om att motverka geografisk spridning och att minska infektionsgraden.

På EU-nivå har EFSA (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) skrivit en rapport till EU-kommissionen om CWD. EFSA föreslår ett 3-årsprogram för provtagning, bland annat i Sverige. EFSA rekommenderar att totalt 3000 vilda djur (inklusive tamren) provtas och lika många hägnade djur. De rekommenderar att alla arter ska provtas, med undantag av dovhjort som verkar mer motståndskraftig mot CWD-smitta. EFSA beskriver även olika åtgärder. Dit hör förbud mot utfodring och åtling samt olika avskjutningsstrategier, men det är oklart i vilken grad de fungerar. För att undvika spridning har EU (och därmed Sverige) redan förbjudit transport av hjortdjur från Norge och norra Sverige till resten av EU, men det finns undantag för tamrenskötseln. Import och användning av urinbaserade lockmedel har också förbjudits.

Slutligen har EFSA bedömt risken att en människa ska smittas av CWD och drar slutsatsen att den är mycket låg.

Se och hör föredragen här (länk till Naturvårdsverkets hemsida)

Läs mer om Viltforskningsdagarna på Svenska Jägareförbundets hemsida här

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick