Fågelinfluensa orsakas av virus som cirkulerar naturligt bland vilda fåglar, men viruset är föränderligt. De senaste årtiondena har ett antal högpatogena virusvarianter uppkommit och fått stor spridning globalt. Högpatogena virus är mycket smittsamma och kan orsaka hög dödlighet bland vilda och tama fåglar. I Sverige har flera utbrott inträffat sedan 2006. Högpatogena virus har dessutom infekterat däggdjur. Fågeljakt ska inte bedrivas i områden med pågående utbrott av fågelinfluensa, och man ska undvika att hundar kommer åt sjuka eller självdöda fåglar. En del fågelarter, som gräsand, kan bära på viruset och föra smittan vidare utan att själva bli sjuka. Människor kan smittas av fågelinfluensa, men det är mycket ovanligt. Fågelinfluensavirus övervakas både inom Sverige och internationellt. Fynd av fåglar som dött av oklara skäl, samt observationer av sjuka fåglar, rapporteras till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Rapportera även fynd av sjuka eller döda däggdjur i områden med pågående utbrott av fågelinfluensa.
Fågelinfluensa orsakas av virus som cirkulerar naturligt bland vilda fåglar, framför allt hos arter som lever i våtmarker och vattenmiljöer. Dit hör änder, gäss och svanar, samt måsfåglar, tärnor och vadare. Dessutom drabbas rovfågel relativt ofta. Hönsfåglar är också känsliga, vilket inkluderar såväl tamhöns som fasan och rapphöna. Alla fågelarter antas vara mottagliga för fågelinfluensavirus i någon mån, men en del arter är mindre känsliga. Till exempel kan gräsänder ibland bära på fågelinfluensavirus utan att uppvisa några tecken på sjukdom.
Att vattenlevande fågel smittas i hög grad beror på att det framför allt är i fåglarnas avföring som virus utsöndras i höga halter. När avföring hamnar i vatten så kan virus överföras till fåglar som födosöker i vattenytan, eller genom att fåglar får i sig virus via kloaken (ändtarmsöppningen). Fågelinfluensavirus kan överleva länge i vatten. Det gynnas dessutom av låga temperaturer, och klarar frysning, vilket gör att risken för smittspridning är högre under vinterhalvåret. Dessutom kan smittöverföringen öka på rastnings- och övervintringsplatser där fåglar samlas i höga tätheter. Under sommaren överlever viruset kortare tid i miljön, på grund av högre temperaturer och solexponering, men fågelinfluensautbrott kan ändå förekomma, särskilt hos kolonihäckande fåglar som lever så tätt inpå varandra att viruset kan spridas via färsk avföring. Rovfåglar smittas när de äter sjuka fåglar eller kadaver efter fåglar som insjuknat och dött.
Fågelinfluensavirus förekommer i olika varianter som kan vara mer eller mindre smittsamma och sjukdomsframkallande. De relativt ofarliga varianterna klassas som lågpatogena virus, medan högpatogena virus är mer sjukdomsframkallande och kan ge upphov till utbrott med hög dödlighet.
Bland vilda fåglar upptäcks utbrott av högpatogen fågelinfluensa ofta genom att en känslig fågelart drabbas och uppvisar hög dödlighet i ett område. Fåglarna kan dö akut, utan att hinna uppvisa symtom, men de kan också uppvisa avvikande beteenden. Det beror på att viruset påverkar hjärnan, vilket ger upphov till neurologiska symtom. En sjuk fågel kan till exempel snurra runt, ha svårt att röra sig eller röra sig okontrollerat. Den kan också ha ett nedsatt allmäntillstånd eller ha svårt att andas.
Hos tamhönsfågel, inklusive fasan och rapphöns som hålls för utsättning, kan en ökad dödlighet i besättningen vara ett tecken på fågelinfluensa. Till de sjukdomstecken som fåglarna kan uppvisa hör nedsatt allmäntillstånd, minskad aptit, hosta, andningssvårigheter, blåfärgad hud, svullet huvud eller kam, diarré samt neurologiska symtom. Hönsägg kan i ett inledande skede få mjuka skal varpå äggproduktionen kan minska eller upphöra.
Fågelinfluensavirus förändras relativt snabbt och kan plötsligt få nya egenskaper. Dels genom enskilda mutationer (förändringar) i arvsmassan. Dels genom att större segment av arvsmassan slumpmässigt kan bytas ut mot segment från ett helt annat influensavirus. Det senare kan inträffa om ett djur samtidigt smittats av fågelinfluensa och en annan slags influensa, så att två olika virus ”möts” i djuret. De nya egenskaperna kan exempelvis innebära att viruset går från att vara lågpatogent till högpatogent, eller påverka i vilken grad olika fågelarter smittas. Viruset kan också förändras så det lättare kan infektera andra djurgrupper, som däggdjur (inklusive människa).
H5N1 eller H5N8? Hur subtyper av viruset namnges
Utöver klassningen i lågpatogena och högpatogena virusvarianter så kan fågelinfluensavirus delas in i subtyper utifrån två strukturer på virusets yta, hemagglutinin (HA) och neuraminidas (NA). De två ytstrukturerna finns i 16 respektive 9 olika varianter som kan kombineras på olika sätt. H5 står till exempel för hemagglutinin variant 5.
En subtyp namnges efter sina två ytstruktursvarianter, men inom varje subtyp kan det finnas ytterligare virusvarianter, som skiljer sig från varandra med avseende på andra egenskaper än ytstruktur. Subtyperna delas därför i sin tur in i klader.
Det högpatogena virus som orsakade utbrott i Sverige 2006-2007 var subtyp H5N1 (klad 2.2.1 och 2.2.2). Med start 2014 fick den högpatogena subtypen H5N8 ett antal utbrott i Sverige, men efter 2021 har en ny klad av subtypen H5N1 tagit över (klad 2.3.4.4b). Den klad av H5N1 som förekom 2006-2007 innebar en högre risk för smitta till människor än den klad av H5N1 som cirkulerat efter 2021, men båda kladerna är högpatogena.
Förekomst i Sverige och globalt
Fågelinfluensavirus förekommer naturligt hos vilda fåglar, men kan smitta tamfågel. Å andra sidan kan högpatogena virusvarianter uppstå inom ramen för tamfågelhållning. De virusvarianter som fick sina första utbrott i Europa 2005-2006 och 2014-2015 uppkom i tamfågelbesättningar i Asien. De har sedan smittat vilda fåglar, spridits globalt med vattenlevande flyttfåglar, men också fortsatt förändras genom mutationer. En del vilda fågelarter, bland annat gräsand, kan bära på såväl lågpatogena som högpatogena virusvarianter utan att själva uppvisa några sjukdomstecken, vilket gör att en smittad fågel kan migrera som vanligt och föra virus till nya platser.
I Sverige inträffade det första utbrottet av högpatogen fågelinfluensa år 2006. De första fallen upptäcktes hos två viggar, men därefter konstaterades fall hos fler vilda arter och en del tamfågelbesättningar drabbades. Nästa utbrott dröjde till 2015 då högpatogen fågelinfluensa först konstaterades hos döda knölsvanar. På senare år har olika varianter av fågelinfluensa cirkulerat relativt kontinuerligt i både Sverige och Europa, vilket gett upphov till utbrott hos både vilda fåglar och i fjäderfäbesättningar.
I Sverige hänger smittläget ihop med årstid och de vilda fåglarnas flyttmönster. Risken för smitta vilda fåglar emellan, samt från vilda fåglar till tamfågel, är i regel störst under vinterhalvåret. Dels ökar risken på grund av att flyttfåglar som kan bära på smittan – som gäss, svanar och änder – passerar eller ansamlas i södra Sverige. Dels ökar risken på grund av att virusets överlevnad i miljön gynnas av lägre temperaturer. Sommartid förekommer utbrott framför allt i häckfågelkolonier. I Sverige har exempelvis skrattmås, sillgrissla och tordmule drabbats.
I Sverige övervakas smittläget kontinuerligt. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) sammanställer lägesbilder utifrån kända sjukdomsfall hos vilda fåglar, samt faktorer som årstid, vilda fåglars flyttmönster och väderlek. Fågelinfluensa har hittills förekommit i södra delen av landet, särskilt längs kusterna, men det förekommer också fall i inlandet. På en karta på SVA:s webbplats kan du se var fågelinfluensa har påvisats.
När risken för smittöverföring till tamfågelbesättningar bedöms vara hög så kan Jordbruksverket besluta om högriskområden för fågelinfluensa, vilket innebär att man i högriskkommuner tillfälligt inför särskilda regler för fjäderfähållning. Man kan till exempel vara tvungen att hålla höns inomhus. På Jordbruksverkets webbplats hittar du aktuell information om eventuella högriskområden.
Pågående övervakning: Rapportera döda och sjuka fåglar till SVA
Förekomsten av fågelinfluensa övervakas och kartläggs nationellt inom Sverige, men också på EU-nivå och globalt genom olika internationella program. Smittläget följs kontinuerligt för att på bästa sätt hantera och minimera risken för smitta till tamfågelbesättningar. Den noggranna övervakningen beror också på att fågelinfluensavirus förändras kontinuerligt, vilket gör att det finns en risk att det uppstår virusvarianter som är bättre anpassade till att smitta nya arter, inklusive däggdjur och människa.
I Sverige är Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ansvarigt för att övervaka och kartlägga fall av fågelinfluensa hos fåglar och ett antal däggdjur. SVA:s övervakning bygger på att allmänheten rapporterar in fynd av döda eller sjuka djur.
Hur jägare kan bidra till övervakningen
Du kan bidra genom att rapportera om du hittar döda eller sjuka fåglar i naturen. Rapportera via webbformuläret rapporteravilt.sva.se. Fåglar som insjuknat i fågelinfluensa kan ha svårt att andas eller uppvisa neurologiska symtom på grund av att viruset påverkar hjärnan. De kan bete sig konstigt, röra sig okontrollerat, snurra runt, eller ha svårt att röra sig.
Rapporterna ger tillsammans en bild av var i Sverige som onormalt många fåglar dör. De behövs för att upptäcka nya utbrott av fågelinfluensa, bedöma risken för smitta till tamfågelbesättningar, kartlägga hur redan kända utbrott bland vilda fåglar utvecklas, samt upptäcka om smittan sprids till nya arter.
I områden där det pågår utbrott av fågelinfluensa är det också viktigt att rapportera fynd av döda eller sjuka däggdjur, exempelvis räv eller mårddjur. Däggdjur som drabbats av fågelinfluensa kan uppvisa neurologiska symtom som ger upphov till onormala beteenden, apati eller oskygghet.
Eftersom en stor mängd fåglar kan dö på samma plats vid ett utbrott så kan SVA inte provta alla inrapporterade djur, men ett urval av de inrapporterade djuren tas in för undersökning. Om SVA skulle vilja undersöka det djur som du rapporterat in så kontaktar SVA dig inom några dagar. Om du har möjlighet att hämta och skicka in djuret så skickar SVA förpackningsmaterial till dig. Hantera gärna djuret utomhus eller på en plats med god ventilation. Använd handskar, eller vräng en plastpåse över djuret, så att du undviker direktkontakt. Tvätta händerna noga efteråt. Undvik att besöka en plats med mycket fågel, eller en fjäderfäanläggning, inom 48 timmar efter att du hanterat en fågel som skulle kunna vara drabbad av fågelinfluensa.
Fågelinfluensa och jakt
Fågeljakt ska inte genomföras i ett område där fågelinfluensautbrott pågår. En jakt innebär en risk att fåglar rör sig mer eller förflyttar sig till andra områden, vilket ökar risken att fåglarna sprider smittan vidare.
- I ett område där fåglarna beter sig normalt och verkar friska, och där man inte hittat döda fåglar, kan jakt genomföras som vanligt.
- Om man hittar döda eller sjuka fåglar ska man rapportera detta via webbformuläret rapporteravilt.se till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Det innebär att det finns en risk för fågelinfluensa. Då ska jakt ska inte genomföras.
Gör också det du kan för att inte riskera att sprida eventuell smitta mellan olika fågelrika platser som du besöker. Det är särskilt viktigt om du deltagit i en fågeljakt, om du åker mellan gårdar och områden för att delta i fågeljakt, eller om du själv håller fjäderfän eller ska besöka någon som gör detta. Tänk på att bland annat gräsänder ibland kan bära på fågelinfluensavirus utan att visa några tecken på att de är sjuka, men att de ändå kan ändå utsöndra virus i avföringen som kan smitta andra fåglar.
Om du som jägare varit i kontakt med döda fåglar, eller varit nära smittade besättningar rekommenderas att du:
- Håller jaktutrustningen ren.
- Tvättar bort all synlig smuts från utrustning och skor.
- Tvättar kläder i 60 grader. Torktumla gärna, eller lägg kläderna i ett varmt torkskåp eller bastu.
- Tvätta eventuella hundar som deltagit i fågeljakt.
- Var noggrann med handhygienen. Rör inte vid självdöda eller sjuka fåglar. Använd gärna handskar även när du hanterar fåglar som verkar friska. Tvätta händerna noga efteråt.
- Undvik att besöka fjäderfäanläggningar under 48 timmar efter jakten.
Var rädd om hunden
Det finns enstaka kända fall där hundar smittats av fågelinfluensa. Om en hund smittas är det inte säkert att den visar några tecken på sjukdom, men den kan få lindriga symtom i luftvägarna. I sällsynta fall har hundar dött av fågelinfluensa.
Även om risken att hundar ska drabbas av fågelinfluensa är låg, så är det bra att följa generella försiktighetsrekommendationer. I områden där utbrott av fågelinfluensa pågår ska man undvika att ens hund kommer åt att tugga på eller äta av döda fåglar. Håll hunden kopplad vid behov. Avstå från fågeljakt i områden där vilda fåglar är drabbade av sjukdom eller ökad dödlighet.
Fågelinfluensa i fågelbesättningar
Fågelinfluensavirus kan drabba tamfågelbesättningar med exempelvis tamhöns, fasan eller rapphöns. Hela besättningen måste då avlivas i enlighet med gällande smittskyddslagstiftning.
Det är viktigt att fågelanläggningar bedriver ett aktivt förebyggande smittskyddsarbete. Aktuell information om förebyggande biosäkerhetsåtgärder vid tamfågelhållning, samt aktuella högriskområden för smitta till tamfågel i Sverige, finns på Jordbruksverkets webbplats.
Fågelinfluensavirus kan överföras till tamfågel genom direktkontakt med vilda fåglar, eller indirekt genom att avföring som innehåller virus från vilda fåglar förorenar något som kommer i kontakt med tamfågel. Det kan handla om förorenat foder, strö, redskap, skor eller kläder. Smitta kan även spridas mellan fjäderfäbesättningar genom att fåglar flyttats, eller via kontaminerade föremål, transportfordon, burar etc. De utbrott av fågelinfluensa som inträffat på kommersiella tamhönsanläggningar i Sverige har skett på anläggningar där hönsen hålls inomhus, vilket tyder på att smittan överförts indirekt.
Enligt en vetenskaplig kunskapsammanställning bör utbrott av fågelinfluensa hanteras genom biosäkerhetsåtgärder inom tamfågelhållningen. Det finns ingen vetenskaplig grund för åtgärder som att bedriva skyddsjakt på vilda fåglar i syfte att kontrollera utbrotten eller deras spridning, och det vore enligt författarna till kunskapssammanställningen inte heller vore önskvärt ur ett bevarandeperspektiv.
Uppfödning av gräsand, fasan och rapphöna för utsättning
Gräsand, fasan och rapphöna kan födas upp för utsättning i Sverige. Gräsand kan bära på fågelinfluensavirus och smitta andra fågelarter utan att själv uppvisa tecken på sjukdom. Fasan och rapphöns är betydligt känsligare och kan uppvisa både symtom och dödlighet om de drabbas av fågelinfluensa.
Eftersom gräsänder kan vara symtomfria smittbärare så ska man inte hålla änder i en anläggning som direkt eller indirekt har kontakt med mer känsliga fåglar. Håll änderna i en separat byggnad eller i en separat del av anläggningen.
Kontakta veterinär vid misstanke om fågelinfluensa
Om du håller fågel och besättningen plötsligt drabbas av ökad dödlighet, och/eller om fåglarna uppvisar sjukdomstecken som skulle kunna bero på fågelinfluensa, så ska du omgående kontakta veterinär. Det är ett krav eftersom fågelinfluensa lyder under epizootilagen. En fågelanläggning som drabbas av fågelinfluensa måste följa särskilda regler för att förhindra att sjukdomen sprider sig.
Fågelinfluensa hos däggdjur
Fågelinfluensavirus finns i många varianter och egenskaperna förändras över tid. Det gäller såväl smittsamhet som dödlighet och vilka arter som kan kan drabbas. En del virusvarianter kan ha en större förmåga att infektera däggdjur, inklusive människa.
Fågelinfluensavirus är i första hand anpassat för att infektera fåglar, men ibland passeras artgruppsbarriären. Globalt har fågelinfluensavirus infekterat en mängd olika däggdjursarter, framför allt rovdjur, semiakvatiska arter och marina däggdjur. Smittkällan är oftast okänd, men det mesta tyder på att orsaken är närkontakt med smittade fåglar, inklusive predation och/eller asätande vilket kan förklara varför relativt många rovdjursarter smittats. Till de rovdjur som drabbats globalt, men som även finns i Sverige, hör rödräv, mink, iller, utter, grävling och lodjur. Till de marina däggdjur som smittats hör knubbsäl, gråsäl och tumlare. Framför allt i Sydamerika har utbrott av fågelinfluensa i några fall på senare tid orsakat massdöd bland marina däggdjur.
Däggdjur som insjuknar i fågelinfluensa får typiskt neurologiska symtom som yttrar sig som beteendestörningar, eller respiratoriska symtom som andningssvårigheter. År 2023 konstaterades till exempel 14 fall av fågelinfluensa hos rödräv i Sverige. De flesta rävarna rapporterades och skickades in till SVA efter att ha hittats döda eller avlivats på grund av beteendestörningar. SVA:s undersökningar visade att rävarna hade stora mängder fågelinfluensavirus i hjärnan, vilket är orsaken till att de uppvisar neurologiska symtom. Rävarna antas ha smittats genom att äta infekterade fåglar. Flera av dem påträffades i ett område med ett pågående fågelinfluensautbrott hos skrattmås, eller hade rester av fågel i magen eller tarmen.
Fågelinfluensa hos människa
Fågelinfluensavirus kan ibland smitta människor, oftast genom närkontakt med infekterade tamhönsfåglar eller deras avföring. Under de utbrott som förekommit efter 2005-2006 har smitta till människor framför allt inträffat i Asien och länder med andra former av djurhållning än i Sverige, till exempel där det är vanligt att fåglar säljs levande för slakt i hemmen. Beroende på virusvariant har symtomen hos smittade människor varierat mellan milda och allvarlig sjukdom.
Det är emellertid mycket ovanligt att människor smittas och det finns inga kända fall där människor smittats i Sverige. Viruset verkar inte smitta människor via livsmedel. Det finns inga kända fall där smittat överförts genom konsumtion av ägg eller kött.
De fågelinfluensavirus som för närvarande cirkulerar bedöms ha en låg risk att smitta människor. Det som kan utgöra en risk är istället om det uppstår en ny virusvariant som är bättre anpassad till människan och som kan spridas människor emellan. Det skulle kunna inträffa om viruset muterar, eller om en människa samtidigt är smittad av både fågelinfluensa och en vanlig influensa och virusvarianterna råkar byta arvsmassesegment mellan varandra. Historiskt verkar det ha hänt att fågelinfluensavirus anpassat sig till människor och orsakat influensapandemier. Sannolikt är influensorna spanska sjukan (1918-1919), asiaten (1957-1958) och Hongkong (1968-1969) exempel på detta.
Risken för att fågelinfluensavirus ska anpassas till människa kan öka om viruset först anpassas till andra däggdjursarter, och då kanske särskilt till tamdjur eftersom det innebär en tätare kontakt med människa.
Fågelinfluensa hos hund, katt, kor och i pälsdjursbesätttningar
Hund
Risken att hundar smittas av fågelinfluensa bedöms generellt som låg, eftersom antalet rapporterade fall är mycket få trots att fågelinfluensa förekommer globalt. Risken både för smitta och sjukdom kan dock variera beroende på vilken virusvariant det handlar om. Det finns några kända fall där hundar har dött av fågelinfluensa.
Jakthundar som deltar i fågeljakt skulle kunna vara en riskgrupp för smitta. Under 2023 testades närmare 200 jakthundar för fågelinfluensa i Washington, USA, i en region där det pågick fågelinfluensautbrott. Hundarna hade deltagit i fågeljakt och/eller i jaktträning med levande fågel. Resultatet visade att fyra (2 %) av hundarna hade antikroppar mot fågelinfluensa. Hundarna som testade positivt hade enligt ägarna en hög risk för att ha exponerats för fågelinfluensa. Till exempel uppgav ägarna till tre av de fyra hundarna att hundarna vid åtminstone något tillfälle hade apporterat självdöda eller sjuka sjöfåglar. Ingen av hundarna uppvisade några symtom på sjukdom. Forskarna tolkade resultatet som att den variant av fågelinfluensavirus (H5N1 subklad 2.3.4.4b) som cirkulerade i USA 2022-2023 var dåligt anpassad till att infektera hund, men att hundar i enstaka fall kan smittas.
I områden med pågående fågelinfluensautbrott så bör hundar som försiktigthetsåtgärd hållas borta från döda fåglar, t ex genom att hållas kopplade.
Tamkatt
Risken att katter ska smittas genom kontakt med småfåglar bedöms vara låg eftersom småfåglar inte smittas av fågelinfluensa i den utsträckning som en del känsliga fågelgrupper gör. Det finns emellertid kända fall där katter smittats av fågelinfluensa. Det finns inga kända fall där smitta spridits från katt till människa. I områden med pågående fågelinfluensautbrott så bör katter av försiktighetsskäl hållas borta från döda fåglar.
Mjölkkor
I USA har fågelinfluensa smittat kor på ett antal anläggningar i olika delstater. Korna har haft övergående symtom i form av minskad mjölkproduktion, minskad aptit, slöhet, uttorkning, feber och onormal avföring. Mjölken har också blivit tjockare och mer råmjölksliknande.
Det finns inga indikationer på att kor på svenska mjölkgårdar drabbats.
Pälsdjursuppfödning - räv, mink och mårdhund
I Finland inträffade under 2023 utbrott av fågelinfluensa (subtypen H5N1) på mer än 70 pälsdjursuppfödningsanläggningar med räv, mink och mårdhund. Smittan upptäcktes efter att dödligheten ökat bland djuren och man såg även neurologiska symtom, samt diarré och nedsatt aptit. Utbrotten orsakades förmodligen genom att smitta överfördes från vilda fåglar vid flera separata tillfällen. Vid tiden pågick ett större utbrott av fågelinfluensa hos måsfågel i Finland. Pälsdjuren på de drabbade anläggningarna har avlivats.
Tidigare texter om fågelinfluensa på Svenska Jägareförbundets webbplats
Om fågelinfluensa på myndigheters hemsidor
