Det finns tre sälarter i Sverige.

Minst och nordligast är vikaresälen som har sin huvudsakliga utbredning i Bottenviken och Kvarken. Vikaren är beroende av havsis på vintern, eftersom kuten föds i februari-mars och behöver tillbringa första tiden i en is- eller snögrotta som den vuxna sälen gräver ut. Grottan ger skydd mot hårt väder och predatorer som havsörn och trut.

Gråsälen är störst och finns i både Östersjön och Västerhavet, men kärnområdet finns i Östersjön kring Stockholms skärgård, Åland, Bottenhavet och Bottenviken. Även gråsälens kut föds i februari-mars. Gråsälen föredrar att föda på isen, men i områden där is saknas föds många kutar på land.

Knubbsälen har den sydligaste utbredningen och finns i Skagerrak, Kattegatt, södra Östersjön och Kalmarsund. Till skillnad från de andra sälarna föds kuten på sommaren och den kan börja dyka och simma kort efter födseln.

Fram till förra sekelskiftet var sälen, och inte minst säloljan, en viktig resurs. När sälens värde minskade blev sälen enbart en konkurrent om fisken. Skottpengar infördes i Danmark, Sverige och Finland och antalet sälar minskade fram till 1940-talet. På 1960-talet drabbades Östersjöns sälar hårt av miljögifterna PCB och DDT. En stor andel av honorna blev sterila och sälstammarna minskade ytterligare. Som minst fanns omkring 3000 vardera av gråsäl och vikare, och omkring 200 knubbsälar i Kalmarsund. Miljögifterna påverkade även knubbsälarna i Västerhavet, men inte lika mycket som dem i Östersjön.

Sälstammarnas utveckling har följts sedan 1970-talet. Sälarna räknas under pälsbytet, då de tillbringar en stor del av tiden på land. Inventeringarna samordnas idag mellan länder som delar sälpopulation och i merparten av utbredningsområdet använder man sig av flyginventering med fotografering, där antalet sälar på fotografierna räknas. I några områden räknas sälarna från båt eller land. Inventeringarna redovisas som antal räknade sälar, vilket i olika undersökningar skattats till 55-80% av det verkliga antalet sälar.

Antalet räknade sälar kan variera mellan enskilda år utan att det verkliga antalet sälar förändrats på samma sätt. Det kan till exempel bero på att väder och vind gör att en ovanligt stor, eller ovanligt liten, andel av sälarna ligger på land under pälsbytet ett visst år. Antalet räknade sälar kan därför inte direkt översättas till det verkliga antalet sälar. Inventeringarna ska istället användas för att fastställa sälstammens genomsnittliga utveckling på längre sikt. Antal räknade sälar är alltså ett index för sälstammens utveckling, som visar om stammen ökar, minskar eller är stabil över tid.

De senaste decennierna har alla Sveriges sälarter visat en ökande trend och det genomsnittliga antalet räknade sälar närmar sig 60 000 per år. I Västerhavet har knubbsälen ökat med 6.5-12 % årligen, med tillfälliga avbrott på grund av sjukdomsepidemier. Antalet räknade knubbsälar uppgår idag till ca 15 000. Knubbsälarna i Kalmarsund är genetiskt skilda från dem i Västerhavet. De härstammar från knubbsälar som invandrade till området för omkring 8000 år sedan. De har inte drabbats av epidemierna och man räknar idag omkring 1000 djur årligen. Gråsälens ökningstakt har avtagit något på senare år, men är fortfarande omkring 8% och man räknar omkring 30 000 djur årligen. Antalet räknade vikaresälar närmar sig 10 000 i snitt, men 2014 och 2015 räknades nästan det dubbla antalet, vilket hängde samman med avvikande isförhållanden.

Idag är alla sälarter i Sverige klassade som livskraftiga, med undantag av Östersjöbeståndet av knubbsäl som fortfarande klassas som sårbart.

I takt med att sälarna ökat har de lokalt börjat konkurera med fisket, särskilt i kustnära områden. Idag fiskas omkring 700 000 ton fisk i Östersjön, medan säl uppskattas ta nästan 100 000 ton.

VIKARE
- Äter bland annat sill, siklöja, spigg och skorv. 
- Kuten föds i feb-mars, vikt ca 4.5 kg
- Kuten har vit kutpäls och lever i en isgrotta under digivningen, upp till 7 veckor
- Inventeras under pälsbytestoppen 20 april-1 maj
- Huvudformen har en konkav profil, med tydlig panna och nos. Till skillnad från gråsäl och knubbsäl har pälsen mörka fläckar med vit till gulvit ringformad bård.
- Kan bli 1.6 meter lång och väga upp till 140 kg (hane)

Vikare. Foto: Thomas Eriksson

GRÅSÄL
- Äter bland annat sill, skarpsill, torsk, lax, sik och plattfisk.
- Kuten föds i feb-mars, vikt ca 12 kg
- Kuten har en vit kutpäls och ligger på is eller land under digivningen, cirka tre veckor
- Inventeras under pälsbytestoppen i månadsskiftet maj-juni
- Skiljs från vikare och knubbsäl på huvudformen som har en nästan rak profil från huvud till nos. Äldre hannar kan även ha en konvext välvd nosrygg. Pälsfärgen varierar.
- Kan bli upp till 2.5 meter lång och väga 300 kg (hane)

 
Gråsäl. Foto: Thomas Eriksson

KNUBBSÄL
- Äter bland annat sill, plattfisk, skarpsill, torsk och tobis.
- Kuten föds oftast i juni, vikt knappt 9 kg
- Kuten föds utan kutpäls. Kan simma och dyka nästan direkt efter födseln. Dias 3-4 veckor.
- Inventeras under pälsbytestoppen i augusti
- Huvudformen har en konkav profil, med tydlig panna och nos, till skillnad från gråsäl. Pälsen är oregelbundet mönstrad.
- Kan bli 1.9 meter lång och väga upp till 170 kg (hane)

 
Knubbsäl. Foto: Thomas Eriksson

LÄS MER
- Bäcklin m.fl. 2015/2016. Sälpopulationer och sälhälsa. HAVET 2015/2016, s. 116-118. Finns för nedladdning här
- Havs- och Vattenmyndigheten 2014. Sälpopulationernas tillväxt och utbredning samt effekterna av sälskador i fisket. Rapport. Finns för nedladdning här
- Sveriges Lantbruksuniversitet 2017. Sälarna, fåglar och människor konkurrerar om Östersjöns fisk. Pressmeddelande. Finns att läsa här
- Artdatabankens hemsida. På sidan finns sökbar information om sälarternas status i Sverige enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN:s kriterier. Länk till sidan här

Bodil Elmhagen