Hundföraren spårar först i band. Vargen stöts upp, lämnar daglegan och känner sig förföljd. Först då och om det inte är flera vargar kan hunden släppas. Normalt släpper man enbart hund på ensam varg.
Om drivande hund används rekommenderar länsstyrelsen att två till tre hundar som förföljer varg används samtidigt.
Är det många vargar spårar man med hund i band.

Vargjakt bedrivs också som ren spårningsjakt.
Då ringas vargarna först in i ett område vilket sker genom lång och mödosam spårning.

Sedan ställs passkyttar ut runt området och en eller flera skidar eller går till fots efter vargspåren.

Målet är att få vargarna i rörelse och spårarna ska sedan försöka gå/skida efter vargen tills den förhoppningsvis väljer att gå ut ur området där en passkytt kanske står på pass. Vargar, som normalt förflyttar sig i snitt två mil per dygn stressas inte alls av det långsamma förföljandet.

Ofta går vargarna bara något hundratal meter framför förföljaren och i samma långsamma tempo som den som spårar. Det ger dem gott om tid att vara uppmärksamma på sin omgivning. Jägarna måste därför vara tysta på passen. Det ställs mycket höga fysiska krav på de jägare som ska spåra vargarna i djup lössnö.

Klarade man situationen förr när det fanns mycket varg?
Det gjorde man inte. Det var i det närmaste fri jakt på varg och dessutom skottpengar på dem. Det var tillochmed lagfäst att landsbygdsbefolkningen måste delta i vargjakten. Därför utrotades vargen i Sverige.

Vargen är en symbol och vargfrågan präglas av både högt tonläge och många gånger dålig kunskap i ämnet. Urbaniseringen har inneburit att många människor tappat förståelsen och kunskapen om livsbetingelserna på landsbygden.