Vem tillfaller trofén? - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

En jakttrofé - oftast horn eller betar - har dock i allmänhet störst värde för den jägare som fällt djuret och det är därför både rimligt och lämpligt att låta den tillfalla skytten. Foto: Mostphotos

Vem tillfaller trofén?

Då två eller flera jägare lossat skott mot samma vilt uppstår ibland diskussioner om vem som ska anses ha fällt det. Risken för oenighet är helt naturligt störst då det rör sig om ett djur som har en åtråvärd trofé och tvisten torde i sådana fall alltid gälla vem den skall tillfalla.

Risken för oenighet om vem som har fällt ett vilt är oftast störst då det handlar om en åtråvärd trofé. Foto: Mostphotos

Frågan aktualiseras vanligtvis i samband med älgjakt eller annan jakt med kulvapen. Givetvis är det upp till såväl enskilda som jaktlag att tillämpa de principer eller regler man själv finner lämpliga, men för att undvika onödiga diskussioner och tvister rekommenderar Svenska Jägareförbundet följande principer.

1. Utgångspunkter

Äganderätten till trofén

Trofén - oavsett det rör sig om horn, betar, kranium skinn eller fjädrar - är en del av det fällda viltet och som grundregel gäller att vilt som fälls under legal jakt är jakträttshavarens egendom. I vissa speciella fall kan dock fällt djur tillfalla staten.

Eftersom jakträttshavaren äger det fällda djuret är det också upp till denne att avgöra vem som skall ha trofén. En jakttrofé - oftast horn eller betar - har dock i allmänhet störst värde för den jägare som fällt djuret och det är därför både rimligt och lämpligt att låta den tillfalla skytten. Då det inte med tillfredsställande säkerhet kan avgöras vem som fällt ett djur framstår det som lämpligt att jakträttshavaren behåller trofén. 

Jägarmässigt uppträdande

I sammanhanget bör man också väga in den berörda skyttens jägarmässiga upp-trädande. Det bör alltid ifrågasättas om en jägare som visat bristande omdöme och avlossat mer eller mindre chansartade skott skall få trofén, även om det inte råder något tvivel om att han fällt djuret. Också i sådana fall kan det vara motiverat att trofén behålles av jakträttshavaren.

Klara regler i förväg

De principer som skall gälla för att avgöra vem som anses ha fällt ett vilt, vad som för respektive viltart anses vara troféer samt vem som har rätt till dessa bör bestämmas före jakten. Den enskilde jakträttshavaren avgör själv men inom jaktlag, jaktklubbar och viltvårdsområdesföreningar bör, inom ramen för gällande regler eller stadgar, beslutas vad som skall gälla. Jaktvärden / jaktledaren bör naturligtvis inför jakten informera om detta.

2. Jakt med kulvapen

I det fall mer än en jägare lossat skott mot ett djur bör - som huvudregel - gälla att den som först träffat det med en kula i hjärta, lungor eller lever skall anses ha fällt det.
Denna princip ställer krav på väl ansatta och jägarmässiga skot.

Huvudregeln är tillämplig i flertalet fall då ett djur lämnar den första skottplatsen och därefter blir påskjutet av ytterligare en eller flera jägare. Den är dessutom, till följd av det avgränsade träffområdet, allmängiltig och kan tillämpas vid all jakt med kulvapen efter hårvilt.

Eftersom vilt kan fällas utan träff inom detta begränsade område kan självfallet inte huvudregeln alltid tillämpas. I sådana situationer är det upp till jaktvärden / jaktledaren att med utgångspunkt från omständigheterna avgöra vem som skall anses ha fällt det.

En sådan situation är då en jägare träffat djuret - exempelvis kotpelarträff - så att det fallit på skottplatsen eller i nära anslutning till denna, men det har avlivats av någon annan (passgranne, hundförare) eftersom han själv av exempelvis säkerhetsskäl inte kunnat göra detta. Jägaren som avlossat skottet som fick till följd att djuret föll bör i sådant fall anses ha fällt det. Att han inte själv avlivat det anses därmed sakna betydelse.

En annan situation är om ett djur påträffats dött eller avlivats i samband med eftersök och det konstateras att någon kula - oaktat en eller flera jägare påskjutit djuret - inte träffat inom det angivna träffområdet. Jaktvärden / jaktledaren bör i sådant fall grunda sin bedömning på träffarnas läge och jägaren som avlossat det skott som fått till följd att djuret fallit / gått i sårlega bör anses ha fällt det. Inte heller i ett sådant fall bör avlivningen inverka på bedömningen.

3. Jakt med hagelvapen

Vid jakt med hagelvapen är förhållandet det motsatta. Den som avlossat det sista  skottet - det skott som fått djuret att falla och bli kvar på skottplatsen - bör anses ha fällt det. Principen gäller såväl hårvilt som fågel och oavsett hur hårt påskjutet eller skadat djuret är då det sista skottet fäller det.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2009-09-30 2019-02-22 Ola Wälimaa