Den som jagar med hund fascineras ofta av hundars enastående förmåga att hitta i skog och mark. Hur hundar orienterar sig är inte närmare studerat, men mycket tyder på att de inte enbart använder sig av luktsinnet. Enligt min egen erfarenhet förlitar sig unghundar mest på luktsinnet, antingen i form av att de bakspårar sig själva eller att de genom direkt vittring från föraren orienterar sig upp mot vinden.

Mer erfarna hundar förefaller vara mindre beroende av att spåra sig tillbaka, utan förlitar sig mer på sin egen förmåga att orientera fritt i terrängen. Mycket tyder på att hundar har något som kan liknas vid en inbyggd kompass och de har en fantastisk förmåga att skapa minnesbilder av hur terrängen ser ut.

Trots sin förmåga att orientera händer det att hundar kommer på villovägar, vilket inte minst alla annonser om bortsprungna hundar vittnar om.
I de flesta fall kommer hundar vilse helt enkelt på grund av att de blivit för utmattade för att orka söka sig tillbaka. I stället söker hunden nattvila under en gran.
Det kanske mest slående med hundar som kommit på villovägar är hur snabbt de förvildas. En hund som irrat omkring i skogen i två dygn visar ofta tydliga tecken på att vara förvildad, vilket inte bara innebär att den undlåter att söka efter föraren utan även att den håller sig undan människor, även ägaren. Efter tre till fyra dygn är de flesta hundar helt förvildade.

Att hunden blivit förvildad innebär att den visar rädsla för människor och att den aktivt söker undvika mänsklig kontakt. Den som tappat bort sin hund kan därför inte förvänta sig att hunden reagerar och kommer när ägaren ropar. Hunden kan mycket väl befinna sig i närheten och höra ägarens röst, men vågar trots det inte ta kontakt.

Rösten avgör

Hundar som förvildats blir ofta stationära efter några dygn och blir förr eller senare observerade. Sådana gånger är det bäst att börja lägga ut mat till hunden.
Börjar hunden regelbundet uppsöka en utfodringsplats kan man i allmänhet med hjälp av mat locka den till att ta kontakt eller fånga den i en fälla.

Ser man eller hör hunden är det rösten och tonfallet som avgör om hunden tar kontakt eller inte. Försök att prata till den med ett tonfall som hunden känner igen. Tänk på att hunden är rädd. Försöker du jaga ifatt den eller kommendera den att komma blir den bara ännu skyggare.

De flesta hundar som varit försvunna en tid har vid återfinnandet varit i förvånansvärt bra hull. Förmodligen klarar de sig på att ta en och annan sork och på att äta spillning från älg och andra idisslare. Under jaktsäsongen kan en slaktplats i skogen erbjuda rikligt med föda. Största problemet är sannolikt kylan, framför allt för småvuxna och korthåriga hundar.

Min egen gråhundstik försvann som unghund när hon släpptes på obekanta marker i samband med dåligt väder.

Efter två dygn observerades hon flera gånger i ett område cirka fem kilometer från platsen där hon sist hördes skälla älg. Personen i fråga hade försökt koppla henne, men utan att lyckas.

Ytterligare ett dygn senare kom jag till platsen. När jag sent på kvällen klev ur bilen på en skogsbilväg som löpte över ett hygge, var allt stilla och tyst.

Förtrollningen bröts

Jag gick en bit längs vägen och kallade på tiken. Efter att ha kallat på henne ytterligare några gånger utan resultat började jag att gå tillbaka mot bilen.
Plötsligt hördes något ute på hygget. Jag kallade på tiken igen och nu hördes det tydligt att aktiviteten där ute i mörkret utlöstes av min röst. Jag gjorde då rösten mer personlig, precis det tonfall jag brukade använda där hemma. Prasslet på hygget kom allt närmare och med ens kom hon som skjuten ur en kanon och hoppade rakt upp i famnen på mig. Tiken hade hört mig hela tiden, men inte vågat ta kontakt. Men så, efter ett tag, bröts förtrollningen och då var allt som vanligt igen.

Hittades efter 1 1/2 år

För flera år sedan uppmärksammades en händelse med en gråhundshane som försvann i samband med träning i slutet av augusti (se SvJ 4/92). Ägaren sökte förgäves efter hunden och gav till slut upp hoppet om att återfinna den.
Nästan ett och ett halvt år efter att hunden försvunnit fick hundägaren rapporter om att flera skidorienterare observerat en gråhund vid en soptipp cirka tre mil från området där hunden försvunnit.
Hundägaren gillrade en fälla i närheten av soptippen och efter några dygn gick hunden i fällan.
När hunden skulle tas ut ur fällan uppträdde den först aggressivt. När den fått koppel på sig följde den villigt med till bilen. Väl hemma gick den och lade sig på sin gamla liggplats som om den bara varit borta några timmar. Enlig uppgift fungerade hunden kommande höst helt normalt under jakt. l

Ett år gammalt spår

Hur enastående hundens orienteringsförmåga är framgår av en historia som en före detta kollega berättade.
Kollegan hade under hösten snitslat upp sträckningen på ett 15 kilometer
långt skidspår i skogen, som senare under vintern skulle trampas med skoter. Med sig hade han sin fem år gamla schäferhane.
Av någon anledning blev spåret under vintern aldrig upptrampat och när han kommande höst skulle bättra på snitslingen visade det sig att merparten av snitslarna hade försvunnit.
Även vid detta tillfälle var schäferhanen med och efter en stund uppfattade hunden vad syftet med skogsturen var och gick på eget initiativ före hundägaren det 15 kilometer långa spåret.
Det enda hundägaren behövde göra var att följa efter hunden. Då och då upptäckte han gamla snitslar som visade att hunden på ett år gamla minnesbilder kom ihåg den exakta sträckningen av spåret.

Text: Erik Wilsson