Bakgrund

Även om sändaren positionerar så ofta som en position per minut så missar man mycket information mellan positionerna, då en björn kan hinna med mycket på en minut. Den typen av information är dock i många fall nödvändig då man ska spåra en skadad björn och inte minst då syftet är att dokumentera vad en så kallad problembjörn har gjort. Inom andra delar av hundbranschen har man länge arbetat efter hypotesen att hundar är fullt kapabla att följa ett spår i stort sett exakt där individen faktiskt har satt ner fötterna eller ramarna som i detta sammanhang. Tyvärr har den kunskapen inte nått ut till alla grenar av hundtjänsten och i jaktliga sammanhang tycks den ha haft allra svårast att nå ut.

Löshundtraditionen är starkt rotad och väl utvecklad. Det finns många duktiga löshundar att använda vid eftersök på björn men det är sällan själva löshundmomentet som brister. Problemet är att ju hitta björnen och det gör man lämpligast med en duktig spårhund och en minst lika duktig hundförare. Löshundjakten premierar ”spring i benen” och stora yviga slag.

Hundar är experter på att rationalisera och ta kortaste vägen och noggrann spårning med hjälp av markbunden vittring är sällan förenligt med den strategin.

Vid sommarens björnspårningar har vi uppmärksammat problem med de hundar som har fått många vinster i sitt löshundarbete. Att spåra björn bjuder allt som oftast på både väntade och oväntade svårigheter.

Björnen väljer ofta lägsta punkten i terrängen och rör sig ofta i terräng där man inte gärna går frivilligt. Ibland tycker även hundarna att terrängen är besvärlig och försöker ta en genväg. Om björnen då har valt en väg som varken hunden eller hundföraren hade förväntat sig (till exempel att gå tillbaka i sina egna spår) slutar ofta spårningen abrupt.
Hunden tappar spåret och hundföraren upplever närmast att spåret upphört. Det är en situation som vi känner igen från många hundförares berättelser.

När jag i år satte i gång att skissa på en utbildning i björnspårning valde jag, efter att ha följt en del av tidigare års spårutbildningar, att basera den på beprövade metoder för inlärning av avancerade spår. Metoden används med framgång i polisiära och militära tjänstehundsammanhang världen över sen många år tillbaka.

Problemställningarna som björneftersöksjägaren ställs inför är närmast att likna vid de problem man möter då man spårar en person som absolut inte vill bli hittad. Utan en rätt tränad hund är det mycket svårt, i vissa fall omöjligt, att reda ut vissa av dessa svårigheter.

Det primära målet med utbildningen var att stimulera ett ökat träningsintresse hos hundförarna. De stora framstegen gör trots allt varje ekipage på hemmaplan.
Under veckan ville vi öppna upp ögonen för möjligheter och svårigheter med hundanvändandet. Vi ville ge tips och råd för fortsatt träning.

Tanken var att hundförarnas egna erfarenheter skulle ligga till grund för stegringsplanen. Hundförarna får anses vara de främsta experterna på vad ett björneftersök kan bjuda på för problem.

Vår hjälp skulle ge redskapen som behövs för att självständigt analysera träningen och sedan skapa inlärningstillfällen som utvecklar både hund och hundförare.

Kunskapen har utvecklats enormt de senaste åren både vad gäller inlärningsmetoder och rent etologiska kunskaper om hundar. Ur vår synvinkel är björneftersök med hund en mycket kvalificerad verksamhet som kräver djup och uppdaterad hundkunskap. Vi ville ha ödmjuka och öppna hundförare till utbildningen och det lyckades vi verkligen få.

Förberedelser inför utbildningen

Hundträning handlar mycket om kreativitet och känsla. Ju duktigare man blir på att analysera träningssituationer ju bättre går träningen. För att sätta i gång tankearbetet skickade jag ut ett antal instuderingsfrågor till kursdeltagarna före utbildningen. Frågorna lät sig inte svaras på med endast ja eller nej utan krävde lite eftertanke. Under kursveckan gick vi igenom frågorna muntligt tillsammans. Tanken var att deltagarna skulle dra nytta av varandras erfarenheter och samtidigt identifiera varandras kunskaper. Det var ett bra sätt att knyta ihop gruppen inför veckans uppgifter som ofta bestod i att jobba tillsammans.

Följande frågor skickades ut:

1. Vilken vindriktning är lämplig att ha när du lägger de första spåren åt din hund?
2. Kan det finnas det några fördelar med att börja spårträningen på asfalt eller grus? I så fall vilka?
3. Att träna hunden på olika underlag är väldigt viktigt. Om man bara tränar skogsspår har hundarna en benägenhet att snabbt lära sig att det bara är i skogen man ska spåra. Man kan då stöta på svårigheter vid exempelvis vägar. Låt oss säga att du ska träna på just vägövergångar i dag. Du lägger ett spår i skogen och kommer fram till en väg. Du vill att hunden ska fortsätta spåra över vägen och fortsätta i skogen på andra sidan. Hur skulle du lägga spåret som ska gå över vägen?
4. Hundar lär sig snabbt nya signaler och kanske inte alltid de vi har planerat. Hur vet din hund att den ska spåra?
5. Ibland kan man höra hur hunden fnyser ut under spårningen. Fyller fnysningen någon funktion eller ska man köpa medicin mot noskvalster?
6. Motivation påverkar både koncentrationen och uthålligheten. Hur hänger det ihop?
7. Hundarna behöver få uppleva att de löser svårigheter på egen hand, vilket i sin tur leder till att de får en stor repertoar av lösningar på problem som kan uppstå i spåret. Ibland kan dock en hund med stor handlingsförmåga skapa problem i sig. Ge exempel.
8. Björnar och bärplockare har i många fall liknande rörelsemönster. Om du har en hund som ska spåra björn och en som ska leta efter tanter som har försvunnit i blåbärsriset,
   vilka typer av spårövningar skulle kunna vara lika för de båda hundarna?
9. Det är svårt att lägga spår från vilda djur. Vilka risker finns det med att lägga spår med hjälp av tex. en björnram? Vilka fördelar finns det?
10. Resonera kring metodik och lösningar på när hunden tappar spår. (Att få hunden att hitta spåret igen)
11. Vad menas med att hunden är spårsäker och hur vet man att den är det?
12. Hur tränar man hunden att inte byta spår?
13. Vad menas med att ge hunden bästa möjliga förutsättning att lyckas med spårupptag och spårning? Resonera kring detta genom att sammanfatta svaren på tidigare frågorna.

Kontroll av grundkunskaper

Utbildningen inleddes med att varje ekipage fick göra ett inledande test bestående av en praktisk spårning av en sändarförsedd björn. Uppgiften var att inom ett givet område finna en spårlöpa och göra ett spårupptag. Därefter skulle spårlöpan följas så långt som möjligt.
Hundföraren skulle tala om för medföljande instruktör när hunden markerade spårlöpan. Under spårningen skulle hundföraren även kunna peka ut spårtecken efter björn samt kunna motivera varför han trodde att hunden var på rätt spår. Hundförarens förmåga att avgöra huruvida hunden skiftade spår testades också. Resultatet av det inledande testet visade tydligt att förmågan att läsa sin hund var väldigt begränsad hos i stort sett samtliga ekipage. Det fanns en hel del konflikter mellan hund och förare som grundade sig i att hundarna helt enkelt inte förstod vad som förväntades av dem.

Spårning av sändarförsedda björnar innebär att man ibland får transportera sig långt och inte sällan går en halv dag åt till ett enda spår. Om spårningsarbetet ser ut som vid de inledande testerna kan man konstatera att det är slöseri med både tid och resurser att åka ut till ett spår av en sändarförsedd björn. En förutsättning för att spårningen ska bli lyckad är att grunderna i spårningstekniken sitter ordentligt. Som nämnts tidigare är GPS-positionerna inte så exakta som man behöver om man ska kunna göra effektiva grundövningar. Man måste skilja på test och träning.

Det är lätt hänt att man åker ut och ”testar” hur hunden fungerar i björnspåret med resultatet att man förstör mer än man bygger upp. Alla fel som görs där ute kommer hunden att ha med sig i bagaget och i vissa fall t o m lära sig. För att undvika de vanliga felen är det därför lämpligt att börja med personspår. Tanken med grundövningarna på personspår som beskrivs nedan är således att befästa alla de ritualer och rutiner som behövs för att sedan göra en bra spårning på de riktiga björnspåren. Fördelen med personspåren är att om det går fel kan man bara göra om. Det är inte lika enkelt att göra om spår från sändarförsedda björnar. Genom grundövningarna skapades också trygghet hos föraren i takt med att han fick tid på sig att tänka igenom rutinerna för spårupptag och spårning.

Metoder

För att utarbeta ett svårt spår krävs att hunden är vältränad i spårningsteknik och problemlösning. Möjligheten att ge hunden kvalitativ mängdträning på ”riktiga” björnspår är mycket begränsad. Därför valde vi att genomföra första delen av grundutbildningen med hjälp av personspår. Vår hypotes var att det under grundutbildningen inte spelar någon roll vilken typ av doft som finns i spåret. Med hjälp av personspår kan vi lägga spår med exakt de svårigheter vi är ute efter och dessutom i obegränsat antal. En hund som blir duktig på att spåra personspår av varierande slag blir också duktigare på att spåra björn eller annat vilt.

Efter det inledande testet insåg vi att vi var tvungna att börja om från början med inlärningen av grunderna i spårteknik. Under testet såg vi de specifika problem som varje ekipage hade. Gemensamt för alla var problemen vid spårupptaget. En del hade svårt att se när hunden markerade spåret, andra hade problem att överhuvudtaget få hunden att börja söka spår. Man såg tydligt vad hundarna hade för förväntan på miljön och situationen. De flesta hundarna blev frustrerade över att de inte fick springa lösa, medan andra helt enkelt inte förstod. Beroende på hundens förmåga att koncentrera sig blev responserna lite olika. En del hundar blev passiva och svåra att få i gång. Andra gick upp så pass mycket i aktivitet att de inte kunde göra ett koncentrerat jobb efteråt.

Andra delen inledde vi med att lägga väldigt enkla personspår och träna på spårupptaget. Samtliga gjorde direktpåsläpp, vilket innebär att man anvisar hunden spåret i den riktning som spåret går. I det här läget behövde hunden alltså inte leta upp spåret då det i princip fanns framför nosen på hunden. Principen för den här typen av spårträning är att dela upp momenten i enskilda delar. Man befäster varje del för sig och sätter slutligen ihop delarna till en fungerande kedja. Många av hundförarna hade gjort i stort sett tvärtom i sin träning tidigare. Resultatet av den typen av träning blir oftast inte speciellt bra.

Bland ekipagen såg vi flera hundar som inte hade förstått en del av momenten. Det innebär att hela spårarbetet blir konfliktfyllt och oftast bara sämre med tiden.De hundar som nyttjas som löshundar vid älg- och björnjakt kräver ännu tydligare skillnader mellan spårning och löshundjakt. Att använda hundarna till både spårning och löshundjakt ställer alltså mycket stora krav på hundföraren. Hundarna använder den strategi som tidigare lönat sig.Det innebär att hundarna använder löshundbeteendet även när de spårar. Som nämnt ovan i texten kan den typen av sökarbete vara effektiv i många situationer. I spårarbetet går det dock ut över noggrannheten och leder ofta till att hunden helt enkelt springer över vissa svårigheter som tex. vägövergångar, virr-varr och återgång i samma spår.

För att lyckas med spårträningen krävs att man anpassar metoderna efter hundindividen. Det handlar framförallt om att anpassa stegringen av svårighetsgraden i träningen. Hundarnas självförtroende växer av att uppleva att de själva löser de problem som kan uppstå i spåret. En del hundar behöver lite mer tid på sig än andra.

Under grundträningen är det viktigt att kontinuerligt variera både liggtid och underlag. Hundar lär sig snabbt att associera spårning med ett visst underlag. Har man tex. bara lagt spår på gräsmattor så kan hunden få svårigheter när spåret korsar en asfaltsväg. Det betyder inte att hunden har svårare att känna doften på asfalt utan beror helt enkelt på att hunden inte har någon erfarenhet av att spåret brukar gå på asfalt. Man måste alltså ge hunden så många olika erfarenheter som möjligt. Därför kan man inte säga att en hund någonsin blir färdigtränad. Man kan alltid hitta på nya svårigheter, störningar och miljöer. Däremot kan man genom bra och planerad träning förbättra hundens förmåga att klara av nya utmaningar.

I början av spårträningen avgör man vilken teknik hunden ska nyttja. Här får man bestämma sig för hur mycket man ska acceptera att hunden slår. Man följer den enkla principen att så länge hunden inte beter sig som man vill så kommer den inte framåt. Vinsten för rätt beteende är att den kommer framåt. I början är det bra att ha kort lina eller koppel, med för mycket frihet så ökar risken för att hunden gör annat. Hundar gör aldrig fel, de gör vad de anser är rätt och det är upp till tränaren att se till att hunden får vinster för de beteenden man vill ha. Den här principen gäller så länge man tränar. När hunden kan grunderna låter man den få den frihet den behöver. Under träningen utnyttjar man att man vet exakt var spåret är.

I stora drag består doftbilden av två komponenter, dels individdoften som är unik samt krossad vegetation som finns överallt där någon person eller något djur har rört sig.
Individdoften är nyckeln till diskrimination. Initialt skapar krossad vegetation aktivitet hos hunden vilket kan vara både en fördel och en nackdel. Återigen handlar det om vilken hundindivid man har. Hårda underlag som grus och asfalt skapar stabilitet beroende på att underlaget är relativt konstant och individdoften är det som sticker ut. Det är anledningen till att det ofta är fördelaktigt att börja spårträningen på hårda underlag. Man får dock inte glömma bort att snart variera underlag. Hundar lär sig blixtsnabbt att associera spår med ett visst underlag. Det kan innebära att hunden slutar spåra när underlaget skiftar.

Utöver själva spårträningen krävs allmän miljöträning i de miljöer hunden ska jobba så att den blir van vid bakgrundsbruset av dofter. Det kan innebära att rasta hunden på tallhedar, i sänkor, vid sjöstränder, myrar osv. Konditionsträning så att den orkar koncentrera sig. Springa vid en cykel eller simma efter en roddbåt ger kondition men inte miljökunskap.

Spår i vatten är också något som man måste träna på och som kan ta lite tid att få hunden att förstå. Björnar simmar och går ibland ner i vatten när de är skadade.

Stegringsplan grundövningar:

Grundträningen var upplagd på följande sätt. Naturligtvis med en viss variation beroende på att hundarna hade olika erfarenheter och behov. Här de olika stegen:

1. Raka, korta personspår med direktspåläpp, vilket innebär att hunden anvisas spåret i den riktning som spåret går. Hunden behöver alltså i det här läget inte välja riktning. Lite beroende på hur lättstressad hunden är gör vi de allra första spåren med synretning i form av att spårläggaren går i väg då hunden ser på. Samtliga spår läggs på hårt underlag i form av asfalt, grus eller liknande. När spårbeteendet är relativt befäst börjar vi att variera underlag.
2. Liknande spår men utan synretning. Varierande underlag. Här började vi introducera björndoft i spåret, i form av kontaminerad vätska. Detta gjordes framförallt för att höja motivationen hos hundarna.
3. Vid det här steget var spårbeteendet relativt befäst. Nu började vi utöka längden och variera liggtiden.
4. Motsvarande längd på spåret men med ökade svårigheter i form av övergångar från ett underlag till ett annat (ex. vägövergångar) samt vinklar av olika slag.
5.  Här bestod svårigheterna av korsande spår, virr-varr, återgångar i samma spår m.m Helt enkelt ge hunden erfarenheter av sådant som kan uppstå i ett riktigt björnspår.

Under dessa steg hade hundförarna möjlighet att lära sig läsa sina hundar. Föraren visste var svårigheterna fanns (exempelvis korsande spår) och kunde på ett kontrollerat sätt observera hur hunden betedde sig vid respektive svårighet.

Björndoft väcker ofta känslor hos hundar. De kan reagera med allt från ren rädsla till undvikande och ibland överdrivet intresse. Framförallt rädsla kan ställa till problem i träningen. Vi har dock ofta sett en positiv effekt med de hundar som har fått börja med personspår. I takt med att hunden får en ökad motivation för att spåra personspår minskar ofta rädslan för björndoften när man sen spårar björn. Det belyser återigen vikten av att se till att grundlägga en hög motivation för spårning generellt. Vilken typ av spår man använder sig av är av mindre vikt.

Under grundträningen noterade vi också att det saknas fungerande belöningssystem. Som hundtränare bör man tidigt försöka hitta belöningar som hunden vill jobba för. Det kan vara allt från lekar till godis eller röstberöm. Det viktiga är inte vad man väljer utan framförallt att hunden verkligen uppfattar det som belönande. Vi upplevde ofta att nya oerfarna hundar på kort tid fungerade bättre än många erfarna hundar. Troligtvis beror detta delvis på att de hundarna tidigt fick lära sig ”belöningstänket” och därmed med mer arbetsvilliga och hade betydligt mer förväntan på sina förare.

Läsa hund

I samband med träningen lade vi ner mycket tid på att diskutera och läsa hundarnas spårbeteende. Det spelar ingen roll hur duktig hund man har om man inte kan läsa den.
Olika individer har olika sätt att uttrycka sig och det är vanskligt att säga att hundar alltid gör på ett visst sätt i en viss situation. Varje individ är unik och variationen är oerhört stor.
Före kursen skickade vi ut ett antal punkter som deltagarna skulle fundera över när det gäller spårbeteende. Exempel på saker som vi diskuterade:

• Draget i linan – Intensitet, frekvens, hur länge pågår det? Vad innebär det?
• Noshöjden – Skiljer ofta mellan olika ålder på spåren. Lär dig att känna igen skillnaderna
• Svanshållning – Här brukar man se hur mycket hunden koncentrerar sig. Titta efter korsande spår eller andra störningar.
• Andning – Är munnen stängd eller öppen? Vid svårigheter i spåret går sniffningsfrekvensen upp och man hör då också det på andningen.
• Rörelsemönster – Börjar hunden slå eller bete sig annorlunda? Vad tyder det på?
• Cirklar – Hur stora? Utnyttjar hunden vinden?
• Konfliktbeteende – Hunden vill kanske flera saker samtidigt. Hur ser du på din hund att den har en konflikt?

Stegringsplan för spårning av sändarförsedda björnar:

När den grundläggande spårutbildningen var färdig började vi applicera samma teknik i riktiga björnspår. Målsättningen med spårningarna av ”sändarbjörnarna” var inte i första hand att få ut så långa spårningar som möjligt utan snarare korta och kvalitativa spårningar med successivt ökande längd och svårighet. Även med en rutinerad, väl fungerande hund bör man då och då gå tillbaka och göra korta spår för att hålla motivationen uppe.

Uthålligheten är något man sakta bygger upp genom att använda varierande längd på spåren där belöningarna kommer slumpmässigt och inte bara i spårslutet (vilket är vanligt vid traditionell träning).

Man bör också ställa sig frågan; Vad är ett svårt spår? Det är långt ifrån alltid längden på spåret som avgör det. Ett spår på 200 meter som innehåller virr-varr, vägövergångar och kanske till viss del går i en bäck får nog anses vara svårare än ett spår på 2 km som går relativt rakt och på gräs.

Vi ville också se till att kraftsamla på de rutiner och ritualer som ska gälla i det fortsatta spårningsarbetet. I det första skedet handlade det framförallt om spårupptag. Det har visat sig att upptagen är det som oftast brister. Ett dåligt upptag som innebär att hunden inte riktigt fäster vid spåret är oftast det som gör att resten av spårningen också går dåligt.

Långa spårningar efter dåliga spårupptag är det sämsta scenariot under träning. I själva verket innebär det att hunden belönas för att ha gjort ett dåligt spårupptag. Ett dåligt spårupptag indikerar att hunden inte riktigt vet vad den förväntas göra. Med bakgrund till detta ville vi i första hand öka på motivationen för att överhuvudtaget spåra rejält hos samtliga hundar.

Det gjorde vi bland annat med korta spårningar och genom konkurrensspår där varje hund spårar en kortare sträcka och väcker intresset hos bakomliggande hund. Vi ville ge hundarna positiva minnesbilder genom att avsluta när det gick som bäst. Det är den bilden hunden kommer att ha med sig vid nästa spårning.

Då hunden är säker på spårupptag och övrig spårteknik är sällan ökad längd på spåret någon svårighet. Återigen handlar det om att befästa grunderna innan man tar nästa steg.
Hundar lär sig hela tiden och en trolig orsak till att man tidigare har haft svårt att lyckas med spårträningen är just att man har gått för långa spår i början.

Det har inneburit att alla de fel som uppstått under spårningen också har lärts in. Därför var vi tvungna att börja om från början med korta spår som bygger upp motivationen och ger hunden en klar och tydlig bild av vad som förväntas av den. För mycket krav på uthållighet i början sänker oftast bara motivationen generellt hos hunden och leder till att man hamnar på en platå som är svår att ta sig ifrån.

I värsta fall får hunden negativa förväntningar på spårningssituationen som helhet.

Det vi tränade mest på ute i björnspåren var således att hitta och befästa ritualer och rutiner vid spårupptag och efterföljande spårning.

Av Tobias Gustavsson