Innan vi åkte hade jag varit inne på kartan och kikat var vår hjort, Erik befann sig någonstans. Halsbande var omställt till att sända en position var femte minut. Vilket gjorde att karlbilden var lite prickig. Jag känner ön väl så det var inga problem att lokalisera Erik.

Vi var utrustade med GPS till både oss själva och hunden. Väl framme på ön åkte vi ner till Ringsöby som ligger på den södra änden. När vi kom fram reste sig Erik ur en buske, så då visste vi att han var kvar.
– Skulle Aska ta upp löpan? Det var frågan. Nu skulle vi hitta den först. Det vi hade var koordinaterna och dessa la jag in i min handenhet för att med en större pression hitta rätt löpa för att ge hunden det bästa förutsättningarna att finna ut Eriks doft ibland de andra hjortarna.

När vi funnit ut var Eriks befunnit dig tidigare på morgonen tog Marcus fram ”smellern”. En burk med doft från Erik. Hunden fick lukt i burken för att få information om vilken individ den ska följa.

Aska började sniffa på marken och ringa runt i skogsbrynet. Efter en stund tog hon upp en löpa och började följa den.

Lugnt och metodiskt spårade hunden runt i skogen och vi kunde konstatera att hon troligen gick på Eriks spår han gjort under natten.

Koordinaten vi startade vid skulle lett ut på det öppna fältet inte långt från upptags platsen. Men där gick vi bet. Vi bestämde oss för att göra ett nytt spårupptag ute på fältet där vi visst att Erik i stort sett bara gått över för att sedan gå till en angränsande ladugård där ha uppehållit sig hela förmiddagen. Det var även där vi såg honom när vi kom ner till Ringsöby.

Marcus tog åter igen fram smellern och lät Aska lukta för att sen be henne spåra. Nu gick det bättre. Hon tog upp ganska direkt och spårade enligt Eriks kartbild fram till ladugården.

När vi kom fram såg vi till vår förvåning att Erik låg bakom ladugården och solade sig. Snopet resten han sig och smög iväg. Här tog vi tillfället att spår efter honom.
Aska hann inte notera att han gick iväg så väntade en stund innan vi gick på löpan. Efter ca 100 meters spårning kom vi ikapp honom igen. Vi följde honom ca 300 meter genom skogen innan han sprang ut på fältet igen och anslöt sig till en större grupp handjur.

Här slutade vår spårning. Vi kunde konstatera att för framtid försök behöver vi nog ha tätare positioner från halsbandet för att får en större säkerhet och bekräftelse på att vi faktiskt är efter rätt individ. Vilket är oerhört viktigt för oss att få på papper. Idag kunde vi bara gissa och anta.

Här nere kan du läsa om Marcus iakttagelser och tankar om att vara projektets första ”försökskanin”! Ovärderligt för oss så vi kan jobba fram ett mer precist spårförsök till nästa gång.

Text och Foto Mia Håkansson

Sammanfattning av Marcus Engström

Här kommer en sammanfattning över spår testet på Ringsö den 4/4 . Där vi startade uppe i skogen så tror jag att vi kom för långt ifrån spåret pga att GPS´en har för stor felmarginal i skogen och att Askas id kunskaper inte är befästa till 100 % ännu .När vi kom ner på fältet och startade om vid nästa position så kom vi närmre spåret pga bättre mottagning av GPS´en så då tror jag att hon tog spåret upp till första huset och vidare till nästa gårdsplan där hjorten hade uppehållit sig de närmsta 5-6 timmarna.

Marcus med Bayerska viltspårhunden Aska.

Aska ville också spåra in i stallet som var tomt och där inne på golvet så fans det färska hjort spår va dom från våran hjort? Sen provade vi att stöta hjorten och spåra honom.
Det gjorde vi i ca 300 m jag såg hjorten ca 5 gånger han gick undan en bit och väntade in oss. Därefter så bröt jag hunden i spåret

Jag tror att det är att föredra att ha tätare positioner så att man kan se mera exakt hur hjorten har rört sig. Sen så måste man bestämma hur gamla spåren skall vara för att få det likvärdigt mellan olika hundar och för att få det att funka så bra som möjligt så kanske man ska spåra på ganska färska spår 0-2 timmar och se om hunden kan skilja ut hjorten när den passera andra individer.