Torsdagen den 2 april 2009 samlades vi på Studsviks brygga. Båten hämtade oss kl 8.30 och det var en fantastisk morgon. Vårsolen värmde gott under båtresan till Ringsö. Med i båten var Eric Andersson och Åke Nordström från Umeå universitet, våra egna ”sövgubbar”. Calle Thulin, jag, Kim Smedmark (en av mina elever från Ökna skolan) och Johan Lewenhaupt som är journalist. Och så naturligtvis Torbjörn Tortensson som körde båten på ett alldeles föredömligt sätt.

Direkt vi steg iland på Ringsö såg vi en mindre grupp handjur. Åke och Erik var snabba att ladda bössorna med pilar och kolsyra. Men man undrar om hjortarna kom ihåg dem för det tog inte lång stund så hade smugit undan i buskarna.

Efter det misslyckade försöket blev det kaffe och en stund till att smida lite planer.
Vi bestämde oss för att dela på oss i två grupper. Åke lämnades kvar på vårt ”basecamp”, Kullbo. Vi andra tog fyrhjulingen och åkte en sväng. Inte långt ifrån platsen vi hittade hjorten ”Erik” sist vi var där såg vi en fin hjort stod ensam. Sakta smög vi fram och Erik hoppade av fyrhjulingen och som en indian försvann in i skogen.

Plötsligt hördes det numera välbekanta ”Pjupp” ljudet och en rosa pil satt fast i ändan på hjorten som förvånat skuttade in i skogen.

Eftersom Erik och Åke tagit bort sändarna på pilarna så fick vi använda en hund till att spåra upp den sövda hjorten. Wachteltiken Fjollan löste det på ett utmärkt sätt och hittade den efter ca 300 meters spårning. Erik och jag fick vara snabba, på med halsbandet, ta prover och sen väcka den igen. Under tiden for Kim runt med kameran för att föreviga vårt arbete. Fjollan höll takten med ett ihållande skall. En hjort framför näsan som man inte fick komma fram till är tålamods prövande för en lite jakthund. Kim försökte lugna henne, det gick tills hjorten reste sig. Fjollan såg inte lite förvånad ut när den gick iväg, så här brukar inte spårningarna sluta. – Vad är det vi håller på med? Såg det ut som hon tänkte.

Kim och Fjollan tittar efter hjorten när den går iväg.

Även den här hjorten fick ett namn. Eftersom den första döptes efter sin skytt och det var samma skytt denna gång var vi ändå tvungna att hedra Åke genom att döpa denna hjort till just Åke.

Hela gänget samlades på Kullbo för att inta en sen lunch. Det dröjde enda till sen kväll innan det hände något mer spännande.  Åke återvände till det gamla hönshuset bakom Kullbos ladugård, havrekrubban var påfylld och bössan laddad. När klockan var ca 21 pep det i Eriks mobil, sms. Meddelandet löd – Pil i.

Samtliga i huset for omkring som tokar för att få på stövlar, hämta väskor, kameror och diverse andra prylar som skulle med. Sist men inte minst skulle ju Fjollan också med.

Hjorten ”Åke”.

Väl ute vid hönshuset så stod en väldigt lugn Åke som sa - Jag tror den ligger här uppe sa han och pekade in i mörkret. Vi satte Fjollan på spåret och tände pannlampan.
Mycket riktigt, inte långt ifrån oss låg hjorten. Den hade inte gått länge än max 150 meter från platsen den sköts på.

Halsbandet sattes på och prover togs även på denna hjort. Naturligtvis fick han också ett namn, David. Anledningen till det är att Leif Carlströms svärson och tillika högra hand under jakterna heter David.  Så jag kände att det kunde vara trevligt att hedra honom genom att namnge en hjort efter honom.

Äntligen var uppdraget i hamn. Hela ligan åkte glatt tillbaka till Kullbo. Nu skulle det lagas mat och ätas snacks. Stämningen var på topp även om vi var ganska trötta. Klockan hann ju bli en del innan vi kom in i värmen och fick mat i oss. Det blev en ganska tidigt kväll.

Vi vill återigen Tacka Erik och Åke för hjälpen. Ni gör ett kalas jobb och sen är ni ju trevliga också! Kim, Tack till dej, din körning av fyrhjulingen var perfekt. 

Johan, hoppas du fick några bilder som går att använda till nåt.

Hoppas vi alla ses snart igen, Lev väl!

Mia Håkansson & Carl-Gustaf Thulin

Hjorten ”David” på väg upp.