Främmande arter är arter som genom någon form av mänsklig hjälp, avsiktlig eller oavsiktlig, har tagit sig hit från organismens naturliga utbredningsområde, vilket hade varit omöjligt genom egen spridning. En tidsmässig brytpunkt utgörs av år 1800, där arter som etablerats tidigare än så och fortfarande finns kvar av egen kraft klassas som naturliga. Om arten däremot har etablerats efter år 1800 klassas de som främmande.
Främmande arter som klarar att reproducera och sprida sig i den nya miljön, och som dessutom orsakar skada på dess biologiska mångfald kallas invasiva främmande arter. En del invasiva främmande arter kan även sprida sjukdomar till andra djur eller till människor, eller orsaka stora ekonomiska kostnader för samhället, vilket ytterligare späder på deras negativa effekter.
Sedan tidigare finns ett antal internationella och nationella konventioner och mål som ålägger nationerna att förhindra, utrota eller begränsa invasiva främmande arter, t.ex. Riokonventionen, Bernkonventionen och den Europeiska biodiversitetsstrategin. I slutet av 2014 antogs även Europaparlamentets och Europarådets ännu striktare förordning om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter inom EU.

Läs den här!

Från och med den 3 augusti 2016 blev det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i miljön eller hålla någon av de 37 arter som då listades som invasiva främmande arter av unionsbetydelse, bl.a. tvättbjörn (Procyon lotor) Sibirisk jordekorre (Tamias sibiricus) och gulbukig, rödörad samt gulörad vattensköldpadda (Trachemys scripta Spp.). Den 2 augusti 2017 lades ytterligare 12 arter till på listan, bl.a. mårdhund (Nyctereutes procyonoides), nilgås (Alopochen aegyptiacus) och bisam (Ondatra zibethicus). Förbudet mot mårdhund trädde dock i kraft först den 2 februari 2019. Den 15 augusti 2019 listades ytterligare 17 arter, bl.a. brun majna (Acridotheres tristis). Fram till slutet av 2023 är 45 djurarter och 39 växter listade på unionsförteckningen, dock inga fler  landlevande djurarter som förekommer i Sverige. Enligt EU-lagstiftningen måste medlemsländerna hantera, helst utrota, de listade arter som finns i respektive land. Den 1 augusti 2018 gjordes ändringar i den svenska miljöbalken som möjliggjorde en effektiv hantering av invasiva främmande arter och den 1 januari 2019 trädde den svenska förordningen om invasiva främmande arter i kraft.

Invasiva främmande arter på EU:s förteckning

En del till synes självklara arter har ännu inte prövats för EU-listning men klassas trots det som invasiva i Sverige, t.ex. mink. Andra arter kan vara naturliga i delar av EU (och därmed inte aktuella för en EU-listning) men främmande och kan orsaka skada i andra delar av EU, t.ex. den spanska skogssnigeln (mördarsnigel) i Sverige. Så även om en art inte listats som invasiv över hela EU kan arten frivilligt listas och hanteras av enskilda medlemsländer eller regioner, förutsatt att den dokumenterats göra betydande skada.
De nationellt ansvariga myndigheterna för främmande invasiva arter i Sverige är Naturvårdsverket (för landlevande arter) och Havs- och vattenmyndigheten (för vattenlevande arter). Ett flertal andra myndigheter är också involverade i arbetet. För mer information om invasiva främmande arter se de ansvariga myndigheternas hemsidor.

www.naturvardsverket.se
www.havochvatten.se