Vi kommenterar heller aldrig pågående rättsprocesser, det är lika fel oavsett vad eller vem det gäller.

Den pågående debatten handlar delvis om huruvida jägare ska anmäla sina jaktkamrater som sysslar med illegal jakt. Jaktförordningens 36:e paragraf tydliggör markägares, jakträttshavares och arrendatorers ansvar för att anmäla när statens vilt har hittats på markerna.
Debatten borde istället handla om hur vargförvaltningen har kunnat bli så verklighetsfrämmande att helt vanliga människor är beredda att ta lagen i egna händer. Och hur det kommer sig att många i omgivningen känner större förståelse med de som bryter mot lagarna än rättsstaten? Den vinkeln hade attackerat det stora problemet.

Svenska Jägareförbundet har under lång tid påpekat det orimliga i dagens vargförvaltning. Det orimliga i att de som drabbas känner sig utanför, ej sedda och förminskade. Det orimliga i att besluten om vargarna fattas långt över huvudet på de som tvingas leva med rovdjuren. Det utanförskap och den desperation som följt i spåret av detta borde inte ha varit möjlig att missa.

Vi har gång på gång pekat på de troliga konsekvenserna av en icke-förvaltning som negligerar medborgarnas upplevelser och behov. Att människorna tappat tron på systemet och statens förmåga att hantera rovdjuren är allvarligt och oroande. Varningssignalerna har varit tydliga under många år. Dock har staten inte agerat. Forskning från bland annat Erica von Essen har gett stöd för de argument som förbundet framfört. Människan måste känna sig delaktig och ha möjlighet att påverka sin närmiljö, annars kan detta ta sig uttryck i illegala handlingar. Ungefär samma beskrivning av problemet uttrycker även WWF.
Sverige är inte unikt. Överallt i världen där man vill skydda och bevara natur och djur börjar man med att ta hänsyn till de människor som lever på platsen – de som påverkas. Detta är ett välkänt och framgångsrikt koncept. Trots denna praxis och kunskap har den svenska vargförvaltningen missat detta fullständigt. Förbundets målsättning är förenklat en förutsägbar vargförvaltning, med färre vargar och minskade lokala koncentrationer som ger möjlighet till en meningsfull jakt av övrigt vilt.

Menar den svenska staten allvar med att den illegala jakten på rovdjur ska förvinna, måste man också vara beredd att ta de drabbade på allvar, lyssna och verkligen förändra förvaltningen.
Den första åtgärden är att inse att viltförvaltning inte enbart handlar om biologi, utan omfattar socio-ekonomi, sociologi, kulturella mönster och hänsyn till de människor som får bära otryggheten och förändra sin livsstil på grund av rovdjurens närvaro.

Exakt samma mönster som vi ser i Sverige dyker upp runt om i Europa i takt med att vargen etablerar sig i nya länder. Det finns all anledning för svenska regeringen att tydligt stå upp för Europarlamentets senaste uppmaning till medlemsstaterna och EU-kommissionen ”att vidta konkreta åtgärder för att ta itu med dessa frågor så att inte den hållbara utvecklingen i landsbygdsområdena äventyras”. Dels genom ”flexibla metoder för genomförande [av förvaltningen] som tar hänsyn till specifika nationella omständigheter”, dels ”göra det möjligt att ändra skyddsstatusen för arter i vissa regioner när den önskade bevarandestatusen har uppnåtts”.

Det kanske mest fundamentala för att begripa sprängkraften i vargproblematiken är att lyssna och ödmjukt försöka förstå de som de facto verkligen påverkas av vargrevir. Vägrar vi att lyssna och försöka förstå hur andra upplever situationen blir vi en del av det som skapar dagens problem. Då klarar vi aldrig av att bryta den negativa trenden eller att uppnå förändring. Risken är istället stor att fler känner sig nedtrycka och knyter näven ännu mer i fickan.

Den här debatten kommer förstås inte sluta med det här uttalandet. Några aktiva debattörer missar inte chansen att använda illegal verksamhet för att smutskasta legal jakt. Dessa debattörer lägger alltid skulden på den enda organisationen som arbetar för att vi ska få en legal och fungerande vargförvaltning. Därför vill förbundet avslutningsvis vara väldigt tydligt.
Vi kommer alltid stå upp för jakten, jägarna och viltet och vi kommer aldrig acceptera illegal verksamhet i viltförvaltningen. Det är den enda vägen framåt.
Förbundets medlemmar kan med stolthet säga att vi har arbetat för en faktabaserad, etisk och hållbar viltförvaltning sedan 1830, även om ordet hållbar inte var uppfunnit då, så har vi lyckats mer än väl.
Detta är jag oerhört stolt över som medlem i Svenska Jägareförbundet.

Torbjörn Larsson
Förbundsordförande