En kraftigt minskad älgstam i områden med vargrevir skulle innebära att älgjakt inte blir möjligt.
– I vargrevir bör man tillåta en högre täthet av älg för att möjliggöra ett jaktligt uttag. Men för att komma dit behöver man förvalta rovdjuren, viltet och skogen tillsammans, säger Jesper Einarsson.
Han menar att sammansättningen av Sveriges hjortviltsamhällen förändras i takt med att framför allt kron- och dovvilt sprider sig. I vissa områden finns de båda arterna tillsammans med älg och rådjur, vilket ger ett varierat betestryck som är positivt för den biologiska mångfalden.
– Öppna ytor som håller på att växa igen kan till exempel hållas öppna på grund av att dovviltet föredrar att äta gräs. Samtidigt konkurrerar de olika hjortdjuren till viss del om samma föda, vilket göra att vi måste förvalta dem tillsammans.
– Detta kallas flerartsförvaltning. Samtidigt bör också viltet förvaltas tillsammans med till exempel jord- och skogsbruk. Detta kallas samförvaltning, förklarar Jesper Einarsson
Kron- och dovvilt är bättre anpassade för konkurrens än till exempel älgar. Det innebär att täta stammar av kron- eller dovvilt kan tränga undan älgen.
– Det finns många olika förvaltningsmodeller man kan välja, men nyckelordet är balans och det krävs att man använder alla verktyg för att lyckas.
Jesper Einarsson menar att jakt är ett viktigt verktyg, men att det krävs fler verktyg.
– Vad som är balans avgörs inte enbart av hur höga betesskadorna är på tallar. Istället måste jägare markägare och länsstyrelser lokalt och tillsammans hitta balansen mellan de olika hjortdjuren, rovdjuren, tillgången på foder och betestrycket. Kan vi komma dit – att öppna verktygslådan på vid gavel – så öppnas helt nya möjligheter att minska skadorna och samtidigt förbättra viltförvaltningen, anser Jesper Einarsson.