Vissa förändringar går fort, andra smyger sig långsamt på. Så har det alltid varit. Ett exempel på det förstnämnda är beslutet om mörkerhjälpmedel vid vildsvinsjakt, det gick plötsligt fort.
Ett omvänt exempel är den smygande förändring som en del av oss noterar när myndigheter verkar vilja vrida viltförvaltningen ur händerna på landsbygden. Från den lokala och regionala viltförvaltningen till den nationella, för att använda byråkratspråk.
Utvecklingen gäller allt fler viltförvaltningsbeslut. Helst ska allt samlas inom nationella myndigheters beslutssfär om man läser mellan raderna.

Svenska Jägareförbundet har noterat dessa små stegens försök till centralisering under viss tid och vi gör det inte utan oro.
Främst för att vi vet att det är på det regionala och lokala planet kompetens och engagemang finns. Det är här vi samverkar och bygger acceptans mellan markägare och jägare. Vilket gäller oavsett om vi pratar om älgar, vildsvin eller vargar.
Motsatsen till dagens förvaltningsprinciper är när besluten om jakten tas i Stockholm och levereras som färdiga planer att verkställa för oss utanför tullarna. Det är ett otidsenligt ovanifrånperspektiv, framför allt när det gäller att engagera människor. 

Jag lyssnar på många kloka politiker och hittills har jag nästan uteslutande träffat folkvalda som anser att besluten ska ligga så nära medborgarna som möjligt, att viltförvaltningen ska vara lokalt och regionalt förankrad.
Lyckligtvis spänner denna hållning över stora delar av den politiska skalan. Tittar jag dessutom på vad partierna skriver och kommunicerar i frågan är bilden lika kristallklar: Sverige ska ha en regionalt och lokalt förankrad viltförvaltning.
Inget annat.
Ändå uppfattar jag och flera andra att myndigheter arbetar i den andra riktningen. För mig är det svårbegripligt.

Vi vet att det finns en påtaglig lokal skadeproblematik som behöver lösas. Staten och lagstiftarna behöver ge oss bra verktyg och positiva incitament.
Vi anser att den praktiska lösningen är att arbeta långsiktigt i nära samverkan på lokal och regional nivå.
Det är även på denna nivå som landets viltförvaltningsdelegationer återfinns. Länsstyrelsernas ”miniparlament” som ska kunna besluta om just detta. Där vi och många andra har ett forum och en röst.
Kan vi tillsammans få delegationerna att verka ännu bättre slipper vi centralstyrd reglering. Det vore en bra början på långsiktigt hållbara lösningar.