Jaktammunition kan delas in i kulammunition, där varje patron innehåller en enda projektil, och hagelammunition, där varje patron innehåller flera projektiler. Ett specialfall av hagelammunition är sk ”slugs” eller Brennekekula, där hagelpatronen innehåller en enda projektil. Dessa är relativt ovanliga, och har därför inte undersökts i detta arbete.

Bly har använts för att framställa kulor och hagel ända sedan man uppfann eldhandvapen, eftersom metallen både är mjuk och har hög densitet (d.v.s. hög vikt per volym). Bägge dessa egenskaper är viktiga i sammanhanget. Projektiler framställda av ett material med hög densitet möjliggör högre anslagsenergi än projektiler i lätta material. Kulor och hagel tillverkade av en mjuk metall formar sig dessutom lättare efter loppet i pipan, vilket gör att mindre av krutgaserna som driver dem ”smiter förbi”. Samtidigt krävs det ett lägre tryck för att skjuta en mjuk, än en hård, projektil genom pipan. Därmed kan vapnet fungera med lägre arbetstryck än annars. Mjuka projektiler avger normalt mer av sin energi när de träffar målet, eftersom de deformeras istället för att bara slå rakt igenom. Detta borgar för en god skottverkan, det vill säga att djuret snabbt dör. Bly har följaktligen ett antal positiva ballistiska egenskaper.

Bly är dock giftigt och akut blyförgiftning ger diffusa symtom som trötthet, förstoppning och dålig aptit. Bly skadar även de röda blodkropparna och det kan leda till blodbrist. En allvarligare förgiftning kan också medföra att man förlorar nervfunktionen i extremiteterna (t.ex. armarna), vilket kan leda till partiell förlamning. Bly anses även vid låga exponeringsnivåer kunna skada nervsystemet. Särskilt när hjärnan utvecklas hos foster och små barn är känsligheten stor. I epidemiologiska studier på barn har man uppskattat att blodblyhalter kring 12 µg/L ger populationseffekter i form av ett lägre IQ. Dessa effekter anses vara de som uppträder vid de lägsta exponeringsnivåerna. Det är också välbelagt att bly från ammunition kan orsaka miljöbelastningar. På senare år har man även konstaterat förekomst av rester av bly från ammunition i viltkött och förhöjda blodblyhalter hos konsumenter av viltkött. Därmed har man tagit fram olika alternativ till bly, både för kul- och hagelammunition. De alternativa materialen har olika begränsningar jämfört med bly, och man tvingas väga de miljö- och hälsomässiga fördelarna mot de ballistiska nackdelarna. Även när man väljer mellan olika blykulor tvingas man dock till kompromisser; det finns inte några kulor som är bäst i alla lägen.

Kulammunition
Den absoluta majoriteten av de jaktkulor som används idag består av en blykärna, som är omsluten av en mantel gjord av en mässingslegering med en hög andel koppar. Större vilt som älg, hjort, visent, bison, myskoxe, mufflonfår, varg, björn, säl, vildsvin, rådjur, järv, lodjur och bäver får i Sverige endast jagas med kulor som är gjorda för att expandera (rådjur och lodjur får dock även jagas med hagel), (NFS 2002: 18). Med en expanderande kula förs mer av anslagsenergin över till viltet, vilket ger snabbare skottverkan och död. Solida blykulor utan mantel får användas för samma vilt, under förutsättning att de är konstruerade för att expandera. Det är dock mycket ovanligt att använda solida blykulor för större vilt i Sverigen idag. Däremot används blykulor utan mantel ibland för mindre matvilt, som exempelvis ripa. Viktmässigt så står vilt som enbart får skjutas med expanderande kula för över 90 procent av mängden viltkött som fås från jakt i Sverige årligen (Wiklund & Malmfors, under tryckning).

De flesta expanderande kulor med blykärna har en mantel som är sluten baktill, men öppen framtill. Ibland är blykärnan exponerad längst fram på kulan, ibland är spetsen istället försedd med en plastspets som behåller formen bättre än bly, ger en mer aerodynamisk form och gör att expansionen påbörjas snabbare. Kulor med blykärna som inte är gjorda för att expandera har en mantel som är sluten framtill, men öppen baktill. Eftersom det inte finns någon öppning i den synliga delen av kulan som sticker ut ur patronen kallas dessa ”helmantel”. Denna typ av ammunition lämnar normalt inga eller mycket små blyrester i viltköttet, eftersom kulan går rakt igenom viltet utan att expandera och fragmentera.

Hur snabbt kulan expanderar beror på kulans konstruktion, kulans hastighet och hur stort motstånd den möter. Vid jakt efter större vilt är det viktigt att tillräckligt mycket av kulans ursprungliga vikt bibehålls under expansionen, för att säkerställa att kulan når och skadar vitala organ. Ofta strävar man efter att kulan ska slå igenom kroppen, för att öka avblödningen, ge större skottverkan och göra det enklare att återfinna viltet genom att följa blodspåret om viltet inte faller på plats. Samtidigt är det inte önskvärt att kulan bibehåller alltför mycket av sin energi efter att ha slagit igenom kroppen, eftersom den energin inte kommer att bidra till skottverkan. Kulan ska följaktligen inte expandera och fragmentera mer än att man säkerställer att den når vitala organ och slår ut dem, och samtidigt inte fragmentera mindre än att man får en tillfredsställande skottverkan.

Vid konstruktionen av kulor används flera olika metoder för att kontrollera expansionen. Blyet i kulans kärna legeras normalt med någon eller några procent av metallen antimon, för att bli hårdare och hålla samman bättre. Samtidigt konstrueras normalt även manteln för att begränsa expansionen. Mantelns tjocklek har stor betydelse för hur snabbt och mycket kulan expanderar. En del kulor har mekaniska ”blylås”, för att säkerställa att en del av kulan håller ihop. Ett exempel är att ha två separata blykärnor, där den ena är helt innesluten i manteln och kommer att behållas intakt. Den andra tillåts expandera och fragmentera, vilket säkerställer god skottverkan samtidigt som den bakre delen av kulan håller samman och säkerställer djupverkan. En enklare variant är att tillverka ett veck på manteln, som går in i blykärnan. Den främre delen av kulan kommer då att expandera, men inte längre än till vecket på manteln.

Den mest effektiva metoden att begränsa expansion och fragmentering är idag att anpassa mantelns tjocklek och att samtidigt kemiskt förena blykärnan med mantel så att de håller samman under expansionen. Sådana kulor kallas ”bonded” på engelska, vilket bekriver att mantel och kärnan bundits samman. Idag delas därmed ofta expanderande kulor med blykärna upp i konventionella ”obondade” kulor och ”bondade” kulor. Bondade kulor håller samman bättre, och släpper därmed inte lika mycket bly vid träffen. Sådana kulor behåller ofta över 90 procent av ursprungsvikten vid expansionen, medan konventionella kulor typiskt tappar 10-40 procent av sin ursprungliga vikt i form av fragment. Det finns dock en stor variation inom grupperna konventionella och bondade kulor, och det finns ”hårda” konventionella kulor som har högre restvikt än ”mjuka” bondade kulor.

Merparten av blyfragmenten från en expanderande kula är små, mjuka och svåra att se vid skottrensning och slakt. Det gäller framför allt för bondade kulor, där man normalt får många små fragment istället för en blandning av små och stora. För att minimera risken att få blyrester i viltköttet är det viktigt att skottrensa tillräckligt mycket runt sårkanalen.

Det finns även blyfria kulor, som består av homogen koppar eller mässing med ett hålrum i spetsen. När kulan träffar bytesdjuret expanderar den genom att spetsen vrängs ut och in, precis som en halvmantlad blykula. De flesta kopparkulorna är dock tillverkade för att hålla ihop under expansionen. Det saknas därmed fragment som orsakar skada utanför sårkanalen, utöver vad som orsakas av tryckvågen från kulan. Kopparlegeringarna är betydligt hårdare än bly, vilket gör att kulan dessutom ofta inte expanderar till riktigt samma diameter som en motsvarande kula med blykärna. Sammantaget gör detta att skottverkan för expanderande kopparkulor kan vara något mindre än för expanderande blykulor. Genom att kulan är konstruerad för att hålla samman bibehålls dock vikten, vilket ger en säker penetrering till de vitala organen samtidigt som man normalt får genomskott. På senare år har det även kommit kopparkulor som är gjorda för att delvis fragmentera, precis som kulor med blykärna. En ny, stor studie från Tyskland visar att det inte fanns någon skillnad mellan blykulor och blyfria kulor i uppskattad flyktsträcka eller hur nöjda jägarna var med kulans funktion.

I figur 1 visas de kulor som användes i undersökningen, skjutna in i en plastback fylld med uppblötta telefonkataloger för att simulera träff i vilt. Diametern på de skjutna kulorna skilde inte nämnvärt, medan restvikterna skilde avsevärt. Högst restvikt hade kopparkulorna Lapua Naturalis och Nosler E-tip, följt av Norma Oryx som är en bondad kula med blykärna. Lägst restvikt hade de obondade kulorna med blykärna, där Lapua Mega hade betydligt högre restvikt än Norma Silverblixt som inte längre säljs i Sverige. Kulor med en högre restvikt kommer att penetrera djupare, samtidigt som de kulor som tappat mycket vikt vid ett jaktskott hade avsatt detta som blyfragment i slaktkroppen. Skottverkan är en avvägning mellan penetrering och expansion, men kommer  vara större för kulor med stor expansion givet att de penetrerar tillräckligt.

Vid en undersökning av kulval hos Fennoskandiska älgjägare uppgav 2,4 procent av de svenska jägarna att de använde kopparkulor, vilket kan jämföras med 4 procent i Norge och 18 procent i Finland.

Figur 1. De olika kulor som användes i undersökningen, skjutna i kaliber .308 Win., in
i plastback fylld med blötlagda telefonkataloger för att simulera träff i vilt. Från vänster Nosler E-tip (homogen kopparkula; restvikt 99,2 procent), Lapua Naturalis (homogen kopparkula; restvikt 99,6 procent), Norma Oryx (bondad kula med blykärna; restvikt 94,1 procent), Lapua Mega (obondad kula med blykärna; restvikt 89,0 procent) och Norma Silverblixt (obondad kula av äldre typ med blykärna; restvikt 60,7 procent).

Hagelammunition

Hagelammunition består till skillnad från kulammunition av flera mindre projektiler. Hagel delar kulammunitionens krav på hög anslagsenergi. Precis som för kulammunition så är bly ballistiskt sett en mycket lämplig metall att tillverka hagel av, och av samma skäl. Hagel skjuts i låga hastigheter och saknar mantel, men kan vara pläterade exempelvis med nickel.

Hagelvapnet är anpassat för jakt på vilt som är i rörelse, till exempel flygande fågel, och för korta skjutavstånd (normalt under 30 meter). Hagelsvärmens diameter växer allt eftersom avståndet från vapnet ökar. Detta skapar en större träffbild och möjligheten att fälla ett mål i rörelse ökar. Samtidigt blir tätheten på hagelsvärmen lägre, och färre hagel träffar ett byte av en given storlek. På grund av den låga vikten i varje projektil blir anslagsenergin för enstaka hagel låg, och effektiv skottverkan säkerställs genom att en mängd hagel träffar bytets vitala delar.

En hagelsvärm som träffar ett vilt skapar många små sårkanaler, till skillnad från kulammunition som skapar en stor. Hagel som träffar ben eller annat hårt material kan bilda splitter när det deformeras. Tidigare jagade man uteslutande med hagel tillverkade av bly, med en liten inblandning av antimon och tenn för att få en lämplig hårdhet på haglen. Under 70-talet började man dock konstatera att änder blev blyförgiftade genom att de plockade upp och åt blyhagel från botten i grunda våtmarker och sjöar (ex. Mateo m fl, 2014). Det finns idag internationella överenskommelser om att införa förbud mot jakt med blyhagel i våtmarker (AEWA 2009), och både Danmark och Norge har infört totalförbud mot blyhagel. Därmed har det uppstått en marknad för hagel tillverkade av andra material än bly.

Det absolut vanligaste alternativet till bly är stålhagel. Dessa är lättare än blyhagel av motsvarande storlek, och hårdare. Stålhagel ger därmed en läge anslagsenergi, deformeras inte lika väl som bly, ger högre tryck i vapnet och ger en större risk för rikoschetter mot hårda föremål. Försämrad skottverkan kan dock motverkas genom att välja grövre och därmed tyngre hagel, samt att skjuta på kortare avstånd. Stålhagelpatroner kostar ungefär lika mycket som blyhagelpatroner. Det finns även alternativhagel av vismut respektive tungsten (volfram). Dessa metaller är betydligt tyngre än stål, men samtidigt betydligt dyrare. Patroner med hagel av dessa metaller kan kosta upp till tio gånger mer än bly- och stålpatroner, vilket gör att mycket få svenska jägare använder dem idag. Detta skulle möjligen kunna komma att ändras vid ett eventuellt totalförbud mot bly i hagelammunition. Idag använder svenska jägare i huvudsak stålhagel i våtmarker och blyhagel över fast mark.