Äntligen var det dags att försöka söva våra tre försökshjortar på Ringsö. Åke  Nordström och Erik Andersson från SLU i Umeå, anlände till Studsviks brygga  fredagen den 13 mars 2009.

Bara det datumet gjorde att man var lite nervös. Jag ska villigt erkänna att det var mer än en fjäril i min mage den här dagen. Men Åke och Erik visade sig vara två sansade personer som gjorde sitt bästa för att lugna mig. Vilket nästan lyckades. Nils Kjellberg (Nillen) som bor och äger den delen av Ringsö vi skulle söva hjortarna på kom och hämtade oss vid bryggan.

Vi lastade Nillens båt full med väskor, matkassar och vapenfodral och for ut till Ringsö. Väl framme på ön och det fantastiska Kullbo, som denna helg förvandlades till fältstation började listiga planer smidas.

Under senvinter har hjortarna utfodrats med ensilage och havre och foderstationerna har varit besökta. Nu när snön nästan är borta är det utlagda fodret inte lika attraktivt eftersom de kan hitta annan föda.

Vilket kan bli ett problem för sövningen.

Pilarna som används har en liten sändare vilket gör att de blir tunga och man måste skjuta på ganska nära håll, 25 meter max, och att ta sig så när ett vilt djur är inte så lätt.
Fördelen är att hjortarna på Ringsö är ganska vana vid flanerande människor och att det åker fyrhjulingar lite här och där. Vi enades om att börja med att sitta vid foderplatserna och lurpassa på dem.

Målet var att vi skulle försöka söva tre handjur under helgen. Det enda vi såg under fredagens eftermiddag var några hindar och kalvar. Men skam den som ger sig tänkte vi och återvände till ”basecamp” för att grilla en bit kött och planera morgondagen.

Dagen därpå var Åke och Erik uppe i ottan. Till och med jag lyckades komma upp. Efter en lätt frukost gick de båda sövbösse försedda herrarna ut och satte sig i Kullbos gamla hönshus.

Det tog inte lång stund förrän de kom tillbaka. Ingen hjort syntes. Vi tog fyrhjulingen och åkte till Hummelvik där Nillen bor. Under vägen dit såg vi några små grupper med hindar och kalvar.

Vi hade bestämt att det var handjur vi skulle söva så de var ointressanta, även om de var fina att se på. Efter en kopp kaffe hos Nillen och ett samtal till Leif Carlström beslutade vi oss för att åka ner till den sydligaste delen på ön, Ringsöby. Nu hade även min sambo Fredrik Lundgren anslutit, hans uppgift blev att köra fyrhjulingen. Åke och Erik satt vaksamma hela vägen ner till södra.

Något förvånad smög den upp i holmen och tittade på mig hela tiden. Jag lyckades ta en något suddig bild på den innan den somnade.

Vi passerade hjortar som smart nog smög in i skogen ur skotthåll. Men... när vi kom ner mot målet såg vi en fin skovel stå i kanten av en åkerholme och kika på oss. Fredrik körde mot holmen och jag tänkte – nu drar den. Men det gjorde den inte. Istället klev den ett steg åt sidan och ställde sig bakom en enbuske i tron om att vi inte kunde se den.
Pjupp sa bössan och hjorten hade en rosa pil i baken, HURRA!

Sen gick det i ett rasande tempo, halsbandet på, doftprover skulle tas och det skulle fotograferas. Inom loppet av 12 minuter var hjorten på benen och på mot nya äventyr med sitt gula halsband runt halsen. Eftersom Erik avlossade skottet heter ju hjorten naturligtvis just Erik.

Vi hade ett antal chanser till men konstaterade att de 25 metrar som pilen med sändaren går är för begränsad räckvidd. Under helgen var vi inne på ett avstånd mellan 40-50meter från hjortarna och hade kunna söva fler om bara pilen gått längre. Vi får väl se hur vi ska lösa det framöver, för skam den som ger sig som sagt. Vi har två hjortar kvar att sätta halsband på.

Under söndagen innan vi åkte hem så träffade vi faktiskt på ”Erik” nere vid Ringsöby, han såg helt välmående ut och bara smög undan i buskarna när vi kom. Så det verkar inte som om sövningen var någon traumatisk upplevelse för honom.

Nu får vi se när Åke och Erik kan komma nästa gång, det är ju två kvar att sändarförse. De där grabbarna är riktiga klippor, Tack!

Till dess, Lev väl så hörs vi! // Mia Håkansson