Gränser mellan olika landskapstyper är ofta artrika, särskilt om det finns en bred övergångszon som kan hysa arter från bägge miljöerna. Ett exempel är skogsbryn, där skogsarter och arter från det öppna landskapet möts.

Lindgren har arbetat i Södermanland och Uppland, och hennes avhandling fokuserar främst på växter. Resultaten visar att om man sköter en bred, sluttande och lövdominerad brynzon med luckor mellan buskar och träd så kan man hålla fler växtarter i fältskiktet. Det är viktigt att tillräckligt med ljus når marken för att få de positiva effekterna. Idag saknar dock de flesta skogsbryn helt en brynzon.

Även på åkerholmarna finns det positiva effekter av luckighet i busk-och trädskikt, både på artrikedom och på frösättning hos blommande växter. Samtidigt visade Lindgren att predationen på bladlöss var större på åkerholmar där marken delvis skuggades av buskar och träd. Det kan bidra till biologisk bekämpning av bladlöss i åkermarken. Aktiv skötsel där åkerholmarna inte tillåts växa igen, men inte heller helt saknar buskar och träd, kommer att gynna bägge funktionerna.

Har det här någon betydelse för viltet och viltvården? Absolut! Växtätare försöker få en så varierad kost som möjligt, vilket gör att en rik flora är positivt. Faktum är att fältharen idag går tillbaka i Europas odlingslandskap på grund av foderbrist under delar av året. Här är småbiotoper med en rik flora viktiga. Generellt gynnas fältviltet av en mosaik av gräs- och buskmark, vilket man finner på välskötta åkerholmar och i breda skogsbryn. Där finner viltet skydd, lä och föda. Även klövviltet hittar foder i buskmarkerna och i de lövdominerade brynen.

Nu går forskargruppen där Lindgren arbetar vidare och tittar på geografisk variation inom Sverige. På grund av skillnader i det historiska brukandet verkar det som om effekterna i Mellansverige skiljer sig från effekterna av samma skötsel i södra Sverige. Det blir fokus för kommande forskningsartiklar.

Fredrik Widemo