Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Foto: Mostphotos

Lövträd – mer än en älgfråga

Förekomsten av natur- och viltvårdsviktiga RASE-träd (rönn, asp, sälg och ek) påverkas inte bara av hjortviltets bete utan också - och i hög grad - av konkurrens med annan vegetation, skogsbruksmetoder och annan markanvändning. Detta framkom på ett forskningsseminarium på Sveriges Lantbruksuniversitet.

2018-11-22

En del lövträd är särskilt viktiga för artrikedomen i naturen. Det gäller framför allt "RASE-träden" (rönn, asp, sälg och ek) som många insekter, fåglar, mossor och lavar är beroende av. Ny forskning visar dessutom att älgkalvar väger mer där älgen har en varierad diet, där RASE ingår som en komponent.

Förekomsten av RASE-träd påverkas av olika former av markanvändning, samtidigt som hjortvilt gärna betar dem. En farhåga som ofta framförs är att älgens betestryck blivit så högt att det hindrar rekrytering och trädbildning av RASE, vilket skulle vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Av den anledningen arrangerade Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) seminariet "Betet, lövträden och den nya älgförvaltningen” på Ultuna den 20 november. Syftet var att ge en bild av det vetenskapliga kunskapsläget samt ge utrymme för diskussion kring frågor som: Hur påverkas RASE av bete och markanvändning? Hur mycket RASE behövs? Vad är lagom och vad är naturligt?

Hur har mängden RASE utvecklats i Sveriges skogar över tid?

Seminariet inleddes med att Sören Wulff, SLU, presenterade en sammanställning av data från Riksskogstaxeringen. Sedan 1950-talet har volymen asp och ek ökat på produktiv skogsmark, samtidigt som antalet småträd (1-39 mm diameter) minskat sedan 1970-talet. Det kan tyckas motsägelsefullt, men volymökningen beror förmodligen på att mängden grova träd ökat. Dataserierna för sälg och rönn är kortare, men tyder på att sälgen ökat något de senaste decennierna både vad gäller volym och antal småträd, medan rönn legat på en ganska stabil nivå, även om det finns en regional variation. Generellt sett har antalet småträd av RASE ökat kraftigt i kraftledningsgator de senaste 15 åren, medan det inte skett någon förändring i produktionsskog, myrar, impediment och fjällbarrskog.

Ekens föryngring kräver framför allt tillgång på ljus. Det innebär att effekten av bete indirekt kan vara positiv.

Om detta berättade Anna Jenssen, Linnéuniversitetet. Ekens föryngring har bland annat undersökts genom experiment i södra Sverige där man jämfört utvecklingen på ytor där djur har tillträde respektive stängslats ut. Även om både bete och konkurrens från omgivande vegetation minskar ekplantornas överlevnad och tillväxt, så är den negativa effekten av konkurrens betydligt större. I slutändan är det typiskt konkurrens från andra växter som dödar ekplantorna, inte bete, vilket gör det sämre för en ek att växa i ett obetat hägn än i betad mark. Jenssen framhöll att ekens livscykel måste ses i ett långt tidsperspektiv. Ekar producerar en stor mängd ekollon delvis för att kompensera för en hög dödlighet. Avslutningsvis ställde Jenssen frågan om bete verkligen är så dåligt, eller om det kanske framför allt är så att vi skapar mörka skogar som är dåliga för ek?

I Norge har rönn har svårt att rekrytera och tillväxa där betestrycket är högt. Samtidigt har mängden rönn som växt över älgens beteshöjd ökat, och detta kan inte kopplas till ett förändrat viltbetestryck.

Gunnar Austrheim, Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet, beskrev en komplex historia kring rönnen i Norge. Sedan 1900-talets mitt har tamdjursbetet minskat i skog och mark, medan betet från hjortvilt ökat. De senaste decennierna har mängden rönn över betningsbar höjd ökat på nationell nivå. Ökningen är störst i sydvästra Norge där tamdjursbetet minskat kraftigt samtidigt som det finns lite älg. Där det är gott om älg är rönnens ökning svagare. Analyser visar att det inte finns någon direkt koppling mellan älgbetestrycket och rönnbeståndets rekrytering och utveckling. Samtidigt visar experimentella studier där man hägnat ut vilt under 7 års tid att rönn inte klarar att rekrytera och växa över beteshöjd vid högt betestryck. Austrheim föreslog att rönnens utveckling i Norge skulle kunna bero på att den idag frodas där störningen från tamdjursbete försvunnit, samtidigt som viltbetestrycket lokalt är lågt, exempelvis nära vägar och hus.

I Sverige kan viltbete fördröja aspens höjdtillväxt, men markanvändning styr aspens beståndsutveckling över tid.

Lars Edenius, SLU, beskrev aspens utveckling i Sverige sedan 1950-talet. Bortsett en kraftig topp på 1970-talet har mängden asp legat på ungefär samma nivå. Toppen orsakades förmodligen av att trakthyggesbruket först skapade livsmiljöer för asp, för att sedan bekämpa den. Uppgången gynnade älgen, och älgstammen toppade strax efter aspbeståndet, men älgen drev inte mönstret.

Forskning visar att älg och andra hjortdjur står för 70-95% av betesskadorna på asp, men också att asp utgör en liten del av älgens totala diet trots att den är ett omtyckt födoslag. Att älgen aktivt söker efter asp kan innebära att älgens beteende har större betydelse för betestrycket än älgtätheten i sig.

Experiment där man jämfört aspens rekrytering i och utanför hägn visar att bete fördröjer aspens höjdutveckling, men att överlevnaden inte påverkas. Att vi ändå inte har mer asp i landskapet kan ha flera orsaker. En del marker kan vara naturligt aspfattiga eftersom de inte erbjuder rätt livsmiljöer. Dessutom är aspen mycket konkurrenskänslig. Fröföryngring sker nästan bara efter brand. Det innebär att den naturliga dynamiken består av föryngringspulser, följda av perioder då bestånden lever vidare genom kloning. Avslutningsvis lyfte Edenius frågan att en större föryngring av asp – om detta är ett mål - kanske kräver en aktiv skötsel som exempelvis inkluderar bränning.

Finns det en ursprunglig mängd RASE som vi borde uppnå?

B-G Jonsson från Mittuniversitetet resonerade kring hur mycket RASE det behövs i naturen. Ett sätt att närma sig frågan kan vara att se hur mycket RASE olika artspecialister behöver. Några studie tyder på en hotad art kopplad till RASE finns på kanske 20-60% av RASE-träden i högkvalitativa naturlandskap. Teoretiska studier tyder på att en art behöver ha kvar minst 30% av sin ursprungliga mängd livsmiljö för att risken för utdöende inte ska öka kraftigt. Men vilken är den ursprungliga mängd livsmiljö - i form av mängd RASE i landskapet - som olika arter är anpassade till i Sverige? Jonsson drog slutsatsen att det inte går att ta reda på detta idag, eftersom varken äldre data eller den historiskt inriktade forskningen skiljer ut RASE från andra lövträd. Mängden RASE har dessutom förändrats över tid på grund av varierande bioklimatiska förhållanden. Jonsson föreslog att det man i alla fall kan säga är att det behövs mer RASE-träd än idag, eftersom många arter som är hotade är beroende av dessa.

Skogsstyrelsen policy och arbete kring RASE

Christer Kalén från Skogsstyrelsen beskrev målet för RASE i skogsstyrelsens nya viltskadepolicy. Målet är att det ska finnas så mycket RASE i unga trädbestånd att det på sikt leder till att det finns minst 10 vuxna trädindivider per hektar i den äldre skogen. Skogsstyrelsen har satt målet för att de själva och den enskilde skogsägaren ska kunna börja arbeta för en högre nivå än idag, i brist (eller väntan) på forskning som visar hur mycket RASE det faktiskt behövs ur naturvårdssynpunkt.

Målet ska följas upp med hjälp av data från ÄBIN (älgbetesinventeringen). I den unga skog som inventeras inom ÄBIN ska det finnas minst 200 (eller minst 400) stammar RASE per hektar, och av dessa ska 5% (eller 10%) ha gynnsam status. De högre siffrorna gäller på mer produktiva marker. Med gynnsam status menas att RASE-träden ska vara högre än omgivande barrträd, vilket indikerar att de har förutsättningar att klara sig vidare. För att öka rekryteringen kan man arbeta med de faktorer man kan påverka: betestrycket från klövvilt, föryngringsåtgärder (markberedning och plantering), val av trädslag vid föryngring, samt röjning och gallring.

I nuläget når 56 älgförvaltningsområden (av 147) målet. En analys över vilka faktorer som idag är kopplade till mängden RASE med gynnsam status visar att andelen är lägre i områden med mycket myrmark. Andelen RASE med gynnsam status är högre i områden med mer öppen mark och i östra Sverige. Dessutom finns mer RASE i områden med god älgreproduktion och hög älgtäthet. Statistiken visar därmed inte att det finns lite RASE där det finns mycket älg, men inom bestånden ser man över tid en succesiv ökning av andelen RASE-träd som är betade och har ogynnsam status vilket ses som en indikation på viltbetets betydelse.

Diskussion om kunskapsluckor

Dagen avrundades med en paneldiskussion som till stor del kretsade kring framtida kunskapsbehov. Till de tankar som fördes fram var att:

  • Det saknas tillräcklig kunskap om hur bete på lång sikt påverkar hur många RASE-träd som finns kvar i den äldre skogen och hur betets påverkan varierar mellan olika sorters marker.
  • Det är oklart i vilken utsträckning RASE-problematiken beror på bete relativt andra påverkansfaktorer som skogsbruksmetoder och andra förändringar i landskapet. Det finns ett behov av experiment och utvärderingar av olika skogsbruksmetoders effekt på RASE, eftersom dessa skulle kunna ha större betydelse än viltbetet.
  • Många markägare vill gynna RASE, men det kan vara svårt att få råd om hur man ska gå tillväga. Ett vanligt råd är att plantera gran eller tall, vilket har mer att göra med markägarens ekonomi än andra värden, även om ekonomi också är viktigt.

Här kan du se seminariet i sin helhet på webben (tillgängligt 60 dagar)

Länk till programmet för seminariet

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick