Betesskador kan minskas med mer tall och flerartsförvaltning - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Foto: Hans Ring

Betesskador kan minskas med mer tall och flerartsförvaltning

Mer tall i skogen, en viltförvaltning som beaktar tätheten av allt hjortvilt (inte bara älg), och en samförvaltning av skog och vilt som är anpassad till lokala och regionala förhållanden. Det behövs för att minska betesskadorna på tall i ungskog, enligt ny forskning från SLU.

Vilka faktorer som styr andelen betesskadade tallar i ungskog undersöktes på olika rumsliga skalor: För älgförvaltningsområden, på landskapsnivå inom älgförvaltningsområden, samt för enskilda skogsbestånd. Figur modiferad efter Figur 4 i Sabine Pfeffers doktorsavhandling (länk till avhandlingen längst ned på sidan).

2021-03-25

Älg ses oftast som det hjortvilt som ställer till mest skada för skogsbruket genom bete på unga produktionsträd, men på senare tid har det blivit vanligare att det inte bara finns älg och rådjur i markerna, utan också kron- och dovvilt. Det skulle kunna påverka hjortviltets betesmönster, ändra skadebilden och komplicera viltförvaltningen. Dessutom påverkar skogsbruket hjortviltets födotillgång, och därmed risken för betesskador, genom att styra skogens åldersstruktur och tillgången på olika mer eller mindre betesbegärliga trädslag.

Så vad är det som styr andelen betesskadade tallar i ungskog i olika delar av Sverige? I vilken grad påverkar faktorer som hjortviltets populationstäthet, fodertillgång, vinterns hårdhet och skogens åldersstruktur i landskapet? Är det samma faktorer som har betydelse på den skala som älgen förvaltas på – inom älgförvaltningsområden – jämfört med den skala som skogens skötsel planeras på, det vill säga för enskilda skogsbestånd?

Det är frågor som forskaren Sabine Pfeffer på SLU undersökt inom ramen för ett större forskningsprojekt där hon bland annat analyserat data från Skogsstyrelsens älgbetesinventering (Äbin). Inom Äbin inventeras tre sorters årsfärska betesskador på tall i ungskog: toppskottsbete, barkskador på huvudstammen och stambrott, men man skiljer inte på betesskador orsakade av olika hjortviltarter. (Detta eftersom det inte med säkerhet går att avgöra vilket djur som betat genom att enbart titta på skadan, utan det skulle kräva DNA-analys av salivrester på det skadade trädet.)

Forskningsresultaten presenterades nyligen i Pfeffers doktorsavhandling.

Mer tall minskar andelen betesskadade ungtallar på alla skalor

Resultaten visade att andelen tallar som skadats genom vinterbete minskade när antalet tallstammar i provytorna (talltätheten) ökade. Detta gällde i hela Sverige, och sambandet fanns inom alla regioner, i Norrland, Svealand och Götaland. Detta gällde dessutom både på den skala som älgen förvaltas på, inom älgförvaltningsområden, och mer lokalt för enskilda skogsbestånd. I Norrland ökade betesskadorna på ungtall i snörika älgförvaltningsområden, vilket bland annat kan bero på att snön gör att älgen har svårt att komma åt annan slags föda. Vad gäller sommarbete var en ökad talltäthet den enda faktorn som minskade andelen sommarbetade tallar, ett samband som fanns i Svealand.  

En fråga som ställts kring Äbin-programmet är varför inventeringsresultatet varierar relativt mycket. I avhandlingen analyserades hur mycket variation som fanns inom respektive mellan 1x1km-rutor i landskapet. Analysen bekräftade att det fanns en mellanårsvariation i data, det vill säga när en och samma ruta inventerats under två olika år hade skadenivån (andel ungtallar med färska betesskador) i regel förändrats något över tid, men den rumsliga variationen mellan olika rutor som inventerats under samma år var större. Betesskadorna minskade dessutom när ungskogsarealen i landskapet ökade. Även dessa resultat gällde i alla regioner, i Norrland, Svealand och Götaland. I avhandlingen tolkas detta som att fodertillgången i landskapet, som kan vara en viktig orsak till den rumsliga variationen, hade större betydelse för skadenivån än kortsiktig variation över tid, som till exempel skulle kunna bero på att väder och snödjup varierar vintrar emellan.

Oavsett skala hade talltäthet större, eller lika stor, betydelse för andelen betesskadade tallar som hjortviltets täthet.

Hjortviltets täthet ökar betesskadorna på några skalor – men det handlar inte bara om älg

I Norrland, där älgen är den dominerande arten, ökade andelen vinterbetade tallar i älgförvaltningsområdena när älgtätheten ökade. Älgtätheten, som uppskattades för varje älgförvaltningsområde genom älgobs-data, hade ungefär lika stor betydelse för skadenivån som talltäthet. Däremot hade älgtätheten ingen betydelse för andelen betesskadade tallar i Svealand och Götaland. Istället ökade andelen betesskadade tallar i älgförvaltningsområden med en högre rådjurstäthet, ett samband som fanns i Götaland och som även återspeglades på nationell skala. I Götaland fanns dessutom en tendens till att betesskadorna på tall ökade med en ökad täthet av kronvilt. Att tätheten av annat hjortvilt påverkar skadenivån på tall skulle dels kunna bero på deras eget bete, men också på att älgen kanske börjar äta mer tall i närvaro av andra arter för att undvika konkurrens om annan föda.

Såg man till de enskilda skogsbestånden så var mönstret annorlunda. För enskilda skogsbestånd ökade andelen betesskadade tallar vid en högre älgtäthet, som på denna lokala skala uppskattades genom spillningsinventering i närområdet. Älgtätheten hade ungefär lika stark effekt som talltäthet. Detta gällde för skogsbestånd i hela Sverige, och sambandet fanns inom alla regioner, i Norrland, Svealand och Götaland. Det kan tyckas motsägelsefullt, eftersom älgtätheten inom älgförvaltningsområden inte hade någon betydelse. Liknande till synes motsägelsefulla resultat fanns också vad gäller mängden ungskog i landskapet. I älgförvaltningsområden med mycket ungskog var andelen betesskadade tallar högre, men såg man till det lokala landskapet minskade andelen betesskadade tallar om det fanns mycket ungskog i närområdet.

I avhandlingen föreslås några möjliga förklaringar till att resultaten skiljer sig åt beroende på rumslig skala. Det skulle bland annat kunna handla om djurens födosöksbeteende. Älgarna ska dels bestämma ”vart de ska gå” inom ett större område, dels ”vad de ska äta” där de för stunden befinner sig. Om älgar söker sig till och koncentreras i vissa delområden så kan det öka skadorna där. Tidigare forskning har visat att samband mellan älgtäthet och betesskador framför allt finns på finare skala, mer lokalt. Samtidigt kan en riklig fodertillgång ge en ”utspädningseffekt” genom att betestrycket fördelas mellan flera ungskogsbestånd, och ett större antal tallar, så att andelen betesskadade tallar blir lägre.

Förvaltningsimplikationer

I avhandlingen dras slutsatsen att det inte är effektivt att enbart fokusera på älgen om målet är att minska betesskadorna. Dels är tillgången på foder (mera tall) en viktig faktor om man vill påverka nivån på betesskadorna. Dels behövs en flerartsförvaltning som tar hänsyn till tätheten av alla hjortdjur. Av dessa skäl behövs en samförvaltning mellan skog och vilt. Eftersom olika faktorer styr betesskadornas omfattning i olika delar av Sverige ska förvaltningsåtgärder dessutom inte generaliseras över för stora områden, utan förvaltningen behöver anpassas till lokala och regionala förhållanden.

Källa

Doktorsavhandlingen "Impacts of multi-species deer communities on boreal forests across ecological and management scales" av Sabine Pfeffer finns att läsa här.

Forskningen har bedrivits inom projektet "Inte bara älg" (Beyond moose) som finansierats av Viltvårdsfonden samt Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick