Raserna är skilda, dock har de likartade användningsområden. Färgen är vit med gula-bruna eller röd-bruna inslag.

Den kom förmodligen hit av jägarfolk som vandrade från öst och den har varit mycket populär i Skandinavien, där den har använts för att jaga bla mård och ekorre. När skinnpriserna sjönk efter andra världskriget blev rasen mindre populär och den var nära att försvinna. Rasen återfanns på enskilda gårdar högt upp i Norrbottens inland, där de använts som sällskapshundar, men även vakthundar. Norrbottenspetsen är fortfarande en liten ras till antalet, det registreras knappt 200 valpar om året hos Svenska Kennelklubben.

Foto: Micke Åsman

Norrbottenspetsen används idag precis som finskspetsen främst som skällande fågelhund, där hunden ställer fågel i ett träd med så kallat ståndskall. Rasen används dock ibland även till älg- och björnjakt samt jakt på mård.

Liksom alla urhundsraser är norrbottenspetsen en av de friskaste raser man kan få tag på. Enligt Agrias stora hundundersökning kräver norrbottenspetsen lite veterinärvård och rasen ligger med på listan över de raser som blir äldst.

Dessa hundar tycker om att arbeta och kan tycka att aktivering i form av lydnad, agility och s.k. klicker-träning är väldigt roligt. Inne är de oftast lugna, men i skogen är det full fart på grund av intresset för vilt. En norrbottenspets kan alltså användas till mycket, men eftersom rasen är liten och efterfrågan stor bland fågeljägare säljs valpar helst till fågeljagande hem.

Norrbottenspetsen är renlig och luktar inte mycket hund, den tvättar sin päls som en katt. Till karaktären är den självsäker och livlig men samtidigt uppmärksam och vänlig. Norrbottenspetsen är en följsam och social hund som måste få vara en del av familjen. Det är inte en hund som ska lämnas ensam inne eller i hundgård hela dagarna. Den mår bra av mycket fysisk träning och mental stimulering i form av långa promenader och gärna jakt, träning eller lek.