Rävens dvärgbandmask är en parasit. Den vuxna masken lever oftast i tarmen på en räv, men hund hör till de alternativa värddjuren. Maskens ägg utsöndras med värddjurens spillning och sprids i miljön. Människor kan i sällsynta fall infekteras av äggen och utveckla en mycket allvarlig tumörliknande sjukdom. Rävens dvärgbandmask hittades i Sverige första gången 2011. För att följa utvecklingen och hålla koll på om parasiten sprids till fler områden har nationell övervakning genomförts i ett par omgångar, senast 2021-2024. Rävens dvärgbandmask har hittills påvisats lokalt i Kronoberg, Västra Götaland, Södermanland, Dalarna, Halland och Uppland.
Rävens dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis) är en parasit som växlar mellan två olika värddjur under sin livscykel. Den vuxna masken lever i huvudvärden som oftast är en räv, medan larven lever i mellanvärden som oftast är en sork. Den vuxna masken, som bara är några få millimeter lång, sätter sig fast i rävens tarm. Efter en knapp månad börjar masken producera ägg som utsöndras i rävens spillning under 2-3 månader. Därigenom sprids äggen i miljön. Sorken smittas genom att den får i sig ägg via munnen när den söker föda på kontaminerad mark eller vegetation. I sorken utvecklas ägget till ett larvstadium, en s.k. blåsmask, som tar formen av en parasitblåsa som oftast sitter i sorkens lever. Nästa räv smittas när den äter upp den infekterade sorken och får i sig parasitblåsan. I rävens tarm utvecklas larven till en vuxen mask som börjar utsöndra nya ägg.
Räv är den vuxna maskens vanligaste huvudvärd, men det finns alternativ. Andra hunddjur som hund, varg och mårdhund kan också smittas om de äter en infekterad sork. Mer sällsynt kan även katt och lodjur smittas. Huvudvärdarna blir inte sjuka av att bära på parasiten och visar därför inga symtom på infektionen.
Som mellanvärd kan även andra smågnagare än sork fungera, men i Europa är de viktigaste mellanvärdarna fältsork och europeisk vattensork, två sorkarter som inte finns i Sverige. Här har rävens dvärgbandmask istället hittats hos åkersork och den svenska vattensorken. Det har föreslagits att de svenska sorkarterna kanske skulle vara mindre lämpliga som mellanvärd, och att det i så fall skulle kunna bidra till att hålla parasitförekomsten låg i Sverige. Det saknas dock belägg för detta och lokalt har man i Sverige påvisat en relativt hög parasitförekomst, vilket tyder på att svenska sorkarter fungerar tillräckligt bra som mellanvärd. En sork som infekteras av parasiten dör i regel av leverskador efter några månader, om den inte dessförinnan dör av andra orsaker.
I sällsynta fall kan andra arter än smågnagare infekteras av maskägg. Människa, vildsvin och tamgris hör till de arter som kan drabbas. För parasiten innebär det att larven inte kan utvecklas normalt och fullgöra sin livscykel. Människor som infekteras kan dock utveckla en allvarlig sjukdom.
Dvärgbandmaskens ägg är bara 3-4 hundradels millimeter stora, vilket innebär att de är osynliga för blotta ögat. Äggen är motståndskraftiga mot nedbrytning och kan smitta smågnagare och människor under lång tid. De överlever nedfrysning till temperaturer som är betydligt lägre än de vintertemperaturer som normalt förekommer i Sverige. De överlever alltså även nedfrysning i vanlig hushållsfrys. Äggen är däremot känsliga för torka och kan torka ut och bli smittfria vid långvarig sommarvärme. Äggen dör vid kokning.
Rävens dvärgbandmask hos människa
Rävens dvärgbandmask är en zoonos, det vill säga ett smittämne som kan överföras från djur till människa. En människa som infekteras utvecklar sjukdomen alveolär ekinokockos, en tumörliknande sjukdom som kan kräva livslång behandling. Sjukdomen är dödlig om den inte behandlas genom kirurgi och/eller antimaskmedel, eftersom det angripna organet tillslut slutar fungera.
Som människa kan man smittas om man får i sig maskägg via munnen, eller genom inandning eftersom maskäggen är så små att de kan virvlas upp i luften. Man kan få i sig äggen genom direktkontakt med en infekterad räv, hund eller deras avföring. Alternativt kan man få i sig äggen via kontaminerad jord, livsmedel eller vatten. Det verkar som människan har en viss motståndskraft mot infektion, förmodligen genom att immunförsvaret kan oskadliggöra en del ägg, men när en människa faktiskt infekterats bildar larvstadiet tumörliknande cystor (knölar) som oftast sitter i levern, eller mer sällsynt i lungor, hjärna eller andra organ. Inkubationstiden från smitta till symtom är 5-15 år. Symtomen varierar men när tumören sitter i levern kan trycket på kringliggande vävnader ge upphov till buksmärtor.
Eftersom inkubationstiden är så lång är det i regel inte möjligt att avgöra var, när eller hur en enskild person smittades. Risken att drabbas är dock högre i områden där rävens dvärgbandmask är etablerad och vanlig. Jämförande studier mellan drabbade och friska personer visar också att människor som har mer kontakt med jord löper större risk att smittas, exempelvis genom att de bor i en lantlig miljö, arbetar inom jordbruket eller odlar grönsaker. Andra riskfaktorer är att vara hundägare eller att någon gång ha hanterat en räv. Däremot har man inte hittat någon statistiskt säkerställd effekt av att vara jägare. För samtliga riskfaktorer handlar det om små riskökningar från en mycket låg risknivå, eftersom det är ovanligt att människor infekteras.
I Centraleuropa rapporteras årligen 100-150 fall av rävens dvärgbandmask hos människa. I Sverige upptäcks enstaka fall, exempelvis konstaterades 0-4 fall per år perioden 2016-2021. Tidigare hade alla svenska fall smittats utomlands, men nu när parasiten funnits i Sverige i mer än ett decennium går det i vissa fall inte utesluta Sverige som smittoland.
Risken för att människor ska smittas av rävens dvärgbandmask i Sverige bedöms fortsatt vara mycket liten, men eftersom sjukdomen är så allvarlig för den som drabbas är det klokt att inte riskera smitta i onödan, samt att genom förebyggande åtgärder undvika att öka på parasitens spridning inom Sverige.
Förekomst och spridning i Europa
Rävens dvärgbandmask finns i stora delar av Eurasien och Nordamerika. I Europa är den vanligast i Östeuropa, Baltikum och södra Centraleuropa. Tillsammans med några andra länder i Västeuropa har Skandinavien, Finland och nordvästligaste Ryssland länge varit fritt från rävens dvärgbandmask, men parasitens utbredning har ökat de senaste årtiondena. Den har bland annat spridit sig västerut till Frankrike och Nederländerna. I Danmark påvisades de första fallen 2000. I Sverige påvisades det första fallet 2011.
Det är inte känt hur rävens dvärgbandmask kom till Sverige. Generellt antas att parasitens ökande förekomst och utbredning i Europa hänger samman med att hundar i högre grad reser med människor eller transporteras mellan områden, att vilda djur vandrar och för med sig parasiten, samt att rävtätheten lokalt är hög i en del europeiska stads- och tätortsområden.
Internationellt är mårdhund en viktig källa till spridning av rävens dvärgbandmask. I Sverige är mårdhunden klassad som en invasiv främmande art som ska förhindras från att etablera sig (läs mer här), men den är etablerad i Finland och varje år vandrar ett antal mårdhundar in i Sverige via Norrbotten. Ingen av de mårdhundar som hittills fångats in i Sverige har haft dvärgbandmask. Även varg kan bära på rävens dvärgbandmask, men ingen av de vargar som hittills undersökts av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har haft parasiten. Rävens dvärgbandmask har heller aldrig påvisats i Finland, som är klassat som fritt från parasiten.
På europeiska kontinenten har man i vissa fall lokalt minskat parasitförekomsten genom att sprida rävbeten preparerade med avmaskningsmedel, framför allt i stadsnära miljöer där risken för smittöverföring till människa varit förhöjd.
Förekomst i Sverige
Bakgrund - Övervakning 2000-2020 och det första svenska fallet 2011
När de första fallen av rävens dvärgbandmask hittades hos rödräv i Danmark år 2000 startade Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ett övervakningsprogram inriktat på rödräv i Sverige. Programmet genomfördes i samarbete med jägare och jägareförbunden för att SVA skulle få in ett lagom antal fällda rävar från varje län och kommun. Den första 10-årsperioden undersöktes totalt närmare 3000 rävar från alla Sveriges län, omkring 300 rävar per år, utan att några infekterade rävar hittades.
År 2011 hittades dock det första fallet av rävens dvärgbandmask i en räv som hade skjutits i Uddevallatrakten i Västra Götaland i december 2010. Under 2011 hittades ytterligare tre infekterade rävar, en vardera från Västra Götaland, Södermanland och Dalarna.
Åren 2012-2014 genomförde SVA ett nationellt övervakningsprogram för rävens dvärgbandmask. Dessutom har SVA och Sveriges lantbruksuniversitet genomfört några riktade studier lokalt. Man har undersökt rödrävar som fällts vid jakt, rävsspillning samt smågnagare. Övervakningen visade att rävens dvärgbandmask fanns kvar på åtminstone några av de första fyndplatserna; i Västra Götaland (Uddevalla), Södermanland (Gnesta) och Dalarna (Borlänge). Den påvisades dessutom i Kronoberg. De lokala studierna visade att inom områden där rävens dvärgbandmask etablerat sig så kan förekomsten hos räv och sork vara relativt hög.
Nuläge - Den nationella övervakningen 2021-2024
En ny nationell övervakning genomfördes 2021-2024 i syfte att få en uppdaterad bild av utbredningen av rävens dvärgbandmask. Insamlingen av prover i fält avslutades 31 augusti 2024. Såväl jägare som allmänhet har kunnat bidra med prover i form av rävspillning upphittad i naturen. Jägare har även kunnat bidra med träckprover från rävar som fällts vid jakt. I samarbete med SVA har Svenska Jägareförbundet också aktivt verkat för att öka antalet inkomna prover, bland annat genom att sprida provkit till jägare i olika delar av landet samt genom information riktad till jägare.
SVA:s mål var att samla in 3000 prover med en god geografisk spridning över hela Sverige. Den 31 augusti 2024 hade drygt 2500 prover inkommit till SVA och ytterligare ett par hundra prover har samlats in av SVA genom riktade insatser (klicka här för att se SVA:s karta över inkomna prover).
SVA planerar att analyserat färdigt samtliga inkomna prover under hösten 2024. Därefter kommer resultatet av övervakningen slutrapporteras.
Preliminärt indikerar resultaten hittills att rävens dvärgbandmask fortfarande är ovanlig i Sverige med en fläckvis utbredning. Sedan det första fyndet 2011 har rävens dvärgbandmask påvisats i Kronoberg, Västra Götaland (Essunga, Uddevalla), Södermanland (Gnesta), Dalarna (Borlänge, Avesta), Halland (Kungsbacka) och Uppland (Uppsala). Kungsbacka, Avesta, Uppsala och Essunga är nya fyndplatser för övervakningsperioden 2021-2024.
Minska risken för smitta och spridning – förebyggande åtgärder
Om man bor eller vistas i ett område där rävens dvärgbandmask finns kan man minska risken att smittas genom att upprätthålla en allmänt god hygien. Det är bra att tvätta händerna efter att man varit utomhus, innan man lagar mat och före måltider. Rävens dvärgbandmask dör vid kokning, men inte vid frysning. Livsmedelsverket bedömer att bär, svamp och grönsaker som plockas i Sverige inte behöver sköljas eller kokas innan de äts på grund av risker kopplade till rävens dvärgbandmask, men Livsmedelsverket framhåller att det generellt sett alltid är en god idé att ta bort jordrester och mikroorganismer eftersom de kan ge upphov andra sjukdomar.
Man bör undvika direktkontakt med räv, rävspillning, eller sådant som kan ha varit i kontakt med rävspillning.
Hundar och smittrisk
För att minska risken att rävens dvärgbandmask sprids från hund till människa eller till nya områden är det viktigt att hundar avmaskas och tvättas vid behov. Hundägare måste också ha koll på det regelverk som gäller vid utlandsresor med hund.
Om en hund rullar sig i rävspillning, eller själv smittats av rävens dvärgbandmask genom att äta en infekterad sork, kan den ha maskägg i pälsen och/eller i spillningen. Det ökar smittrisken för människor som hanterar hunden, och äggen kan även följa med hunden inomhus. Risken kan minimeras genom att hunden tvättas och/eller avmaskas vid behov. Hunden blir fri från parasiten genom avmaskning med preparat som innehåller praziquantel/prasikvantel som kan köpas receptfritt på svenska apotek. Om behandlingen upprepas inom några dagar får man en ytterligare säkerhet. Den som bor eller vistas i ett område där parasiten finns, och som har en hund som äter sork, bör avmaska hunden regelbundet. För närmare råd om avmaskning kan man kontakta sin veterinär.
Om man reser utomlands med en hund ska man kolla upp vad som gäller vid inresa till det aktuella landet. Det är krav på avmaskning vid inresa till ett land som i nuläget är fritt från dvärgbandmask, till exempel Norge, Finland, Storbritannien och Irland (se Jordbruksverkets hemsida för aktuell information). En veterinär ska intyga i hundens pass att hunden är avmaskad.
Om hunden varit i ett område där rävens dvärgbandmask finns, och hunden kan ha ätit sork, är det klokt att avmaska hunden inför hemresa. Avmaskningsmedlet kan man ta med sig från Sverige eller köpa utomlands, men det bör innehålla prazikvantel.
Rävjakt och smittrisk
Hantering av räv innebär en risk för smitta. En infekterad räv utsöndrar ägg i spillningen, men en räv kan också ha ägg i pälsen, till exempel om den legat på kontaminerad mark. Det finns ingen vetenskaplig studie som utvärderat hur man bäst skyddar sig från att smittas när man hanterar en räv som fällts vid jakt, men risken bör minska om man:
- Använder plasthandskar och tvättar händerna noga efteråt
- Förvarar rävkroppen i en plastsäck vid eventuell transport
- Flår räven utomhus eller på en plats med god ventilation
- Blöter området kring rävens ändtarmsöppning med vatten för att minska risken att eventuella maskägg virvlar upp
- Låter skinn som ska tillvaratas hänga på tork under lång tid innan de hanteras vidare
Rävens dvärgbandmask ska inte förväxlas med hundens (vargens) dvärgbandmask
Rävens dvärgbandmask ska inte förväxlas med hundens dvärgbandmask (Echinococcus granulosus/canadensis), eftersom rävens och hundens dvärgbandmask är olika arter. Hundens dvärgbandmask kallas ibland också för vargens dvärgbandmask.
Hundens dvärgbandmask har hund eller varg som huvudvärd för den vuxna och äggproducerande masken. Ett idisslande djur utgör mellanvärd för larvstadiet. Globalt finns en smittcykel mellan vallhundar och idisslande boskap som får och ren. Tamdjurcykeln upprätthålls genom att hundar utfodras med, eller kan komma åt, rått slaktavfall. Det finns också en smittcykel mellan varg och hjortdjur.
I början av 1900-talet var hundens dvärgbandmask relativt vanlig hos ren i norra Sverige, men smittcykeln bröts genom att rutinerna vid renslakt ändrades så att hundar inte kommer åt slaktavfall. Övervakning av hundens dvärgbandmask sker kontinuerligt i Sverige genom att ett stort antal hjortdjur undersöks varje år. Dels besiktigas samtliga renar som slaktas. Dels brukar jägare och viltundersökare som hittar någon form av cystbildningar i de inre organen hos fällda hjortdjur ofta skicka dessa till SVA för undersökning.
Inga fall av hundens dvärgbandmask har upptäckts hos hjortdjur i Sverige under 2000-talet, men två svenskfödda vargar som fälldes i Sverige 2012 hade parasiten. Det visar att hundens dvärgbandmask fortfarande förekommer i Sverige, men i mycket låg omfattning. I Finland förekommer hundens dvärgbandmask sällsynt hos ren, älg och varg. I Norge påvisades några fall av hundens dvärgbandmask hos älg 2023.
Människor kan smittas av ägg från hundens dvärgbandmask och utveckla sjukdomen cystisk ekinokockos med cystformationer som oftast sitter i levern. Till skillnad från cystor som orsakas av rävens dvärgbandmask är en cysta med hundens dvärgbandmask välavgränsad, den kan förkalkas med tiden och den drabbade personen förblir oftast symtomfri. I de fall en person får symtom på grund av trycket från cystan är den i regel lättare att avlägsna kirurgiskt än cystor från rävens dvärgbandmask. Årligen upptäckts omkring 15-30 fall av hundens dvärgbandmask i Sverige, men samtliga behöms ha smittats utomlands.
Tidigare texter om dvärgbandmask på Jägareförbundets hemsida
Om rävens dvärgbandmask på myndigheters hemsidor
