Ofta är passet ett ställe som jägarna tidigare, med ledning av områdets utforming, viltstigar och så vidare, har märkt ut. Där handlar det om att vänta, tyst och lugnt och hoppas att djuret passerar inom skotthåll från där man befinner sig.Ofta kommer djuren sakta och lugnt och kan ge goda skottillfällen.

HARE
När det gäller jakt efter hare används i Sverige ofta rasen stövare och det handlar ofta om skogshare men även fälthare.

Jägaren släpper hunden tidigt medan harens nattspår fortfarande är färska. När hunden hittat dessa måste den först krångla ut vilket spår den ska väla- Det kallas att hunden går på slag. Då kan den också, som det kallas, väckskalla. Upptaget, alltså när hunden reser haren ur legan brukar man kalla påstick. I början har ofta hunden synkontakt med haren och driver med täta skall.
Så snart haren har fått tillräckligt långt försprång börjar den försöka förvilla hunden. Den kan gå tillbaka i sina egna spår, göra långa avhopp från spåret och lägga sig att trycka. Hunden kan då få svårigheter och det kan bli en så kallad tappt där hunden förlorat kontakten med haren och tystnar.
Haren avger svag vittring vilket ställer höga krav på hundens näsa.

RÄV
Att jaga räv med en drivande hund ställer stora krav på både jägare och hund. När räven börjar röra sig gäller det för jägaren att snabbt vara på pass och stå gömd och tyst eftersom rävens sinnen är skarpa.

Den drivna räven kan också fly in i ett gryt. 

RÅDJUR
När rådjuren går undan för hunden görs det ryckvis. Rådjuren står därefter stilla och inväntar hunden.

Rådjuren tål inte att jagas långa sträckor av snabba hundar. Därför ställs höga krav på rådjurshunden. Det viktigaste är inte hundens storlek utan att den noga följer spåret, driver sakta och inte hänger i mycket mer än en timme. Exempelvis är många taxar ett bra exempel på det.
Rådjur som pressas för hårt lämnar jaktområdet medan den långsamt drivande hunden får rådjuren att vända och komma lugnt tillbaka i pass.

Foto: Mostphotos