De irländska settrarna blev troligen etablerade som typ, någon gång under slutet av 1600-talet. Det är ganska säkert att den röd-vita settern är den äldre varianten och att det var sträng selektiv avel som skapade den enfärgat röda settern utifrån den röd-vita. Vid slutet av 1800-talet hade den röda så gott som helt överskuggat den röd-vita, vilken blev så ovanlig att man trodde att den var utdöd. Under 1920-talet gjordes försök att "återuppliva" rasen. Vilket lyckades!
I dagsläget föds det 0-2 kullar per år i Sverige och det finns ca 150-200 individer.

Arbetssättet skiljer sig inte från övriga brittiska stående fågelhundarna. De ska systematiskt med hjälp av vinden söka av fjäll/fält/skog efter hönsfågel (ripa, rapphöna, fasan, tjäder, orre). Fatta stånd för fågeln, resa på kommando. Vara lugn när fågel flyger och föraren skjuter och sedan apportera den fällda fågeln tillbaka till jägaren. De ska även sekundera på andra hundar när de står. Det krävs en stor lydnad på en stående fågelhund. 

Foto: Jenny Westerlund. 

Irländsk röd och vit setter är nobel, intesiv och intelligent, samt mjuk och vänlig till sättet. Under den vänliga framtoningen ska den vara märktbart beslutsam, ha kurarge, livlighet och stor jaktlust. När den får utlopp för sin stora energi och jaktlust gör dess vänliga natur också den till en tillgiven familjemedlem. Bäst mår den när den får arbeta inom områden där dess rastypiska egenskaper får komma till användning. IRVS är en mycket vänlig, pålitlig och lättdresserad jakthund.

SISK är den officiella specialklubben för Irländsk röd och vit setter. Klubben grundades 1910 och är ansluten till Svenska Kennelklubben. Klubben har ansvar för två raser Irländsk röd setter och Irländsk röd och vit setter.
Klubbens övergripande mål är att främja avel av mentalt och fyiskt sunda, jaktligt och exteriört fullgoda hundar samt att bevara och utveckla de rastypiska egenskaperna.