Efter att i många år lidit av ett dåligt rykte kan det utan överdrift sägas att rasen aldrig tidigare stått så stark som den gör nu beträffande jaktegenskaperna. Den har under senare år ofta stått överst på prispallen i de olika högstatusjaktprov som anordnas.
Men samtidigt måste ett varningens finger höjas. En stor del av de valpar som produceras har ingen som helst jaktligt dokumenterad bakgrund. Många irländska settrar föds endast upp för sin skönhets skull. För dig som ska jaga med din setter är det mycket viktigt att söka bland de kullar där båda föräldradjuren är jaktprovsmeriterade.
Det är det enda sättet att försäkra sig att man köper en valp som kan förväntas jaga på ett rastypiskt vis. Observera att viltspårprov inte har något med jaktprovsmeritering att göra när det gäller irländsk setter.
Vad är en irländsk setter?
Irländsk setter tillhör gruppen Brittiska stående fågelhundar. Det är en jakthundsras vars huvudsakliga uppgift är att söka och finna hönsfågel. Det kan vara ripa på fjällhedar och myrar, rapphöns och fasan på slätten eller tjäder och orre i skogen.
Gemensamt för dessa fåglar är att de, mer eller mindre, trycker för hund, det vill säga, när de upplever fara ligger de alldeles stilla för att inte upptäckas. När hunden känner kroppsvittring av fågel slår den om från galopp till att fatta stånd, den ”fryser” fast i stående ställning. Där skall den bli kvar tills jägaren kommer fram. Därefter ska den resa på kommando, det vill säga skrämma upp fågeln så att den flyger, och då kan fällas. I uppflog och skott måste hunden vara lugn. Dels för att inte själv riskera bli skjuten dels för att inte förstöra nya skottchanser på eventuell kvarliggande fågel.
Efter skott skall den på kommando apportera vilket innebär att hunden skall söka rätt på och hämta den fällda fågeln och avlämna den till jägaren.
Under flera hundra år har uppfödare målmedvetet arbetat för att förstärka och förbättra dessa anlag. En viktig egenskap är att hunden är samarbetsvillig eftersom den skall arbeta självständigt över stora ytor men ändå vara i god kontakt med sin förare. Samarbetsviljan gör den, liksom övriga fågelhundsraser, också till en mycket vänlig och tillgiven familjemedlem.
En annan viktig egenskap är den stora arbetslusten. Den måste irländaren få utlopp för annars kan energin omvandlas till rastlöshet. Typiskt för rasen är att vara lugn och behaglig hemma och påtagligt livlig utomhus.
Utan stor jaktlust och instinkten att fatta stånd för fågel är det inte någon rastypisk irländsk setter. Det måste man ha klart för sig oavsett vad man tänkt använda sin hund till. Jaktlusten omfattar även till exempel rådjur och harar som man genom dressyr måste lära hunden att ignorera. Det är en aktiv ras som kräver en aktiv ägare.
Irländsk röd setter ska vara en medelstor (55-67 cm) lätt och elegant byggd för stor fart och uthållighet. Pälsen är kastanjeröd i huvudsak medellång, rak och åtliggande på kroppen. På benens baksidor, under buken och upp på bröstet samt på svansen bildas fanor och behäng. Den är vänligt sinnad både mot främmande människor, i synnerhet barn, och mot andra hundar. Det föds cirka 400 valpar per år.
Irländsk röd och vit setter är betydligt mer ovanlig och det registreras endast en handfull valpar per år.
Svenska Irländsk Setterklubben – SISK
SISK är den officiella specialklubben för irländsk setter. Klubben grundades redan 1910 och är ansluten till Svenska Kennelklubben. Klubben har ansvar för två raser irländsk röd setter och irländsk röd och vit setter.
Klubbens övergripande mål är att främja avel av mentalt och fysiskt sunda, jaktligt och exteriört fullgoda hundar samt att bevara och utveckla de rastypiska egenskaperna.
Fågelhundsklubbarnas Arbetsutskott - FA
SISK ingår i FA, som är ett samarbetsorgan mellan specialklubbarna för de brittiska stående fågelhundarna. FA anordnar jaktprov och utställningar samt allahanda träningsdagar och kurser på det lokala planet. FA ger också ut den gemensamma tidskriften – Avance fem gånger per år.
