Sociala egenskaper

Beteende mot människor och andra hundar

Utåtriktad och glad med en utpräglad vilja att vara till lags. Attityden är oreserverad mot främmande människor. Rädsla mot främmande är ett allvarligt fel.

Pointern har lätt för att umgås med andra hundar då den är vänlig och social. Vid lek är den mest road av springa och jaga eller att låta sig jagas. En viss skillnad mellan hanhundars och tikars sätt vid möten med könsfränder är naturlig men överdrivet revirhävdande från hanhundens sida är otypiskt. Aggressivitet är ett allvarligt fel.

Jaktliga egenskaper

Söket

Söket skall ske i en friktionsfri och elegant galopp med högt buret huvud och en rörlig svans. Det skall vara energiskt, snabbt, lagom stort och med tydligt begär att finna fågel. Söket skall vara ett självständigt, regelbundet kryssök där hunden vänder rätt mot vinden.

Stånd

Ståndet, som är ett medfött beteende, skall vara stramt, intensivt med skarp markering av funnet vilt. Ståndet bör vara stående och med orörlig svans. Beteende före och efter skott Avancering och resning skall ske villigt under förarens kontroll. I uppflog och skott skall hunden hålla sig lugn.Vägran att avancera mot, eller resa vilt är ett allvarligt fel liksom skottberördhet.

Apportering

Viljan att apportera är oftast inte så starkt utpräglad som hos till exempel retrievern. Däremot kan bytesmedvetenheten vara så pass utvecklad att pointern självmant apporterar. Oftast krävs dock en systematiskt genomförd lydnads-apporträning. Färdigutbildad är den en duktig apportör som skall söka och hämta dött eller skadskjutet vilt snabbt och effektivt och med ett mjukt grepp. Pointern skall kunna apportera både på land och i vatten.

Sekundering

Sekundering är ett medfött beteende som innebär att hunden fattar stånd inför synintrycket av en annan stående hund. Sekunderingsförmågan anses vara ett adelsmärke för en stående fågelhund.

Samarbetsförmåga

Det stora självständiga söket som eftersträvas kräver stor samarbetsvilja. Hunden skall även på långa håll kunna dirigeras med små medel. Den skall kombinera självständighet med en stark vilja att vara till lags.

Pointerns historia

Redan från 1200-talet finns uppgifter om stående fågelhundar - bracco - med pointerliknande utseende, framförallt från Italien och Spanien. Bracco var till att börja med en hund som användes vid jakt på flera olika viltarter. Efter hand utvecklades braccon till en ren stående fågelhund, som hade starka, medfödda ståndanlag. Den var övervägande svartfärgad, ädel med ett torrt huvud och snipigt nosparti samt tunna läppar. Under medeltiden lades grunden till flera av våra olika fågelhundsraser genom att korsa braccon med andra raser.

Till att börja med förekom pointern i olika varianter i Italien, Frankrike och Spanien. Fransmännen ville ha ljusa hundar som lätt kunde ses i terrängen medan spanjorerna behöll braccons ursprungliga svarta färg. Början av pointerns utvecklingshistoria kännetecknas av en omfattande inkorsning av olika hundraser för att förbättra pointerns jaktegenskaper.

Under det spanska tronföljdkriget, 1705-1714, där engelsmän deltog, hade brittiska officerare möjlighet till jakt med stående fågelhundar. Det var en jaktform som fångande deras intresse. När kriget var slut medförde officerarna bl.a. spanska pointrar hem till England. Detta var början till en mera systematisk förädling av pointern.

Bildtext: Två av Arkwright´s berömda pointrar. Ch Sandbank och Ch Seabreeze målade i olja 1899 av Maud Earl.

I England uppstod snart en mängd olika uppfödare av pointer. För att förbättra styrkan och uthålligheten var det vanligt att inkorsa foxhound. Den gul-vita färgen, ett svagt markerat stop och den oönskade egenskapen att skalla kan härledas därifrån. Den mest omtalade foxhoundinkorsningen var den som gav Dash. Följande berättelse är skriven omkring 1901. Bland de mest bekanta pointeruppfödarna i slutet på 1700-talet var överste Thornton, som hade en stam av mycket framstående hundar. Han hade emellertid föresatt sig att frambringa världens absolut bästa pointer, och för att få fram snabbhet, framåtanda, kraft och uthållighet korsade han en av sina pointertikar med en foxhound. I kullen låg en hund som kallades Dash. Exteriört lär han mest ha erinrat om faderns ras - en samtida bedömare talar om den obeskrivliga brist på harmoni som syntes "sväva" omkring honom. Men hans jaktstil var pointerns, han kunde icke överträffas ifråga om sök, förmåga att finna vilt och sekundering. - Thornton hade haft turen att få fram världens bästa jaktpointer.

Den såldes för ett mycket högt pris men förvärvades sedermera åter av Thornton såsom avelshund. Han lämnade dock icke en enda valp värd att äga - vilket ju var att vänta av en så utpräglad tillfällighetsprodukt. Thorntons framgång förledde många andra uppfödare att tillgripa samma korsning, och följden var att det kom att flyta foxhoundsblod i många pointrars ådror. Arkwright kallar korsningen "en skriande synd mot pointern" och säger sig många gånger önskat att översten kunde titta "ned - eller upp" för att få klart för sig vilket misch-masch påhittet att korsa in foxhound hade gjort av pointern. Han kunde inte önskas något värre straff än att se pointerringarna på de ledande utställningarna.

Troligen inkorsades också korthårig setting spaniels som redan tidigare förekom i England. Redan i Spanien hade greyhound inkorsats för att få snabbhet och friktionsfria rörelser. Det kan tänkas vara källan till den enfärgade pointern. Än idag uppvisar vissa pointrar en tunn svans som är uppåtsvängd, också det ett arv från greyhounden. Det anses fortfarande att en ensidig avel på enfärgade hundar ofta resulterar i lätta hundar av greyhoundstyp.

Den svenska pointerstammen är i huvudsak uppbyggd på blod som importerades till de nordiska länderna från England. De första importerna gjordes redan i mitten av 1800-talet och fortsatte fram till början av detta sekel. Detta innebär att vi har hundar med den mankhöjd man ursprungligen hade i England. Dessa var uthålliga och starka jakthundar. Den tudelning av pointern som senare skett i England har medfört att man avlat fram en tung och stor hund för enbart tävling i utställningsringen och som fått bli normgivande för nu gällande mankhöjd i England. Följande citat av Mr. Arkwright ur SKK:s tidskrift från 1903 visar hur hög kvalitet den svenska pointern hade vid sekelskiftet och Mr. Arkwright syn på tendensen till uppdelning som redan då anades.

"Värdet af en svensk hundutställning må rättvist omnämnas i våra jakthundsannaler - en utställning af verkliga jakthundar, som egas af verkliga sportmän. Tänk blott! en utställning utan professionella hundutställare, buren till framgång endast af ren entusiasm. Det är smärtsamt att i kontrast mot allt detta sätta Englands uppförande i dessa saker. England med sitt affärssystem, med dess oafbrutna följd af utställningar och denna "Gundog Faneg", som rycker utställningsexemplaren från deras arbete och har gjort dem ryktbara i deras oduglighet.

Jag hade trott att pointern var utdömd, men mina besök i S:t Petersburg och Stockholm hafva visat mig, att pointern skall återuppblomstra, men icke, det fruktar jag, i England, det land, där den haft sin gyllene ålder. Pointing- och setting-hundarna hafva ingen nationalitet, de äro världens egendom. Ursprungligen voro de ej våra och för närvarande tyckas de vara stadda på vandring vidare framåt."

Under större delen av 1900-talet baserades den svenska pointern på det blod som fanns i Norden. Under 1970- och 1980-talen importerades några italienska hundar till Sverige. De var exteriört av samma jakttyp som vi hade tidigare och de har lämnat jaktligt goda avkommor. Under samma tid har norrmännen importerat några hundar från USA vars avkommor också använts i Sverige. I USA används stående fågelhundar i terräng med högt gräs vilket gjort att man eftersträvat hundar med hög svansföring på ståndet för att kunna se dem. Det förekommer därför en del ättlingar från de amerikanska importerna med, en enligt vår standard, otypisk, hög svansföring.