Om Spinone

Arbetsstandard
(svensk bearbetning av den italienska arbetsstandarden)

Spinonen förflyttar sig i ett långt, snabbt och mycket smidigt trav med avbrott endast för korta pass av galopp. Det är tillåtet med någon kort galopp i returerna, på redan genomsökta marker, i början av passet samt vid vittring.
Den rätta gångarten är trav. Hunden anpassar farten så att flåset inte tar över förmågan att fånga vittring. Han har ett livligt och effektivt trav. Han löper i diagonaler med cirka hundra meters längd och med en bredd i söket som är anpassat till räckvidden för att känna vittring.
Det är uppenbart att uppgiften att få vittring kommer i första hand för spinonen. Att lösa de problem han ställs inför kräver hos honom en invecklad mental process, som lätt kan avläsas i hans ansikte.

Söket är mycket omsorgsfullt och glädjefyllt med oavbruten svansrörelse. Hållningen är upprätt med sträckt hals och nosen riktad mot marken. Redan vid obetydlig vittring saktar hunden farten och vänder med stor försiktighet mot den förmodade källan. Han höjer huvudet och saktar in på steget samtidigt som han reser på öronen och håller svansen orörlig och något under rygglinjen. Vid falskt alarm återgår hunden till vanligt uppträdande och trav. Om hunden finner att vittringen kommer från vilt, saktar han in markant och stegen blir mycket långsamma. Hunden känner med tassen innan den sätter ned den, som om han vore rädd att föra oväsen. När han ställer sig för viltet, reser han svansen. Både när han är stilla och i rörelse kan svansen stå antingen rakt ut, något höjd eller något sänkt.

Spinonens hållning är förnäm, ståtlig, vaksam och lugn, upprättgående och något framåtsträckt. Halsen är sträckt med nosen riktad nedåt i cirka 30 graders vinkel. Om hunden under söket kommer in i ett vittringsområde, som övertygar honom att det finns vilt i närheten, saktar han omedelbart in och intar en hållning som liknar den, som när han står för vilt. Med halsen något mer framåtsträckt och med svansen något mer sänkt saktar han gradvis in farten och följer spåret fram mot villebrådet. Ibland föregås spårandet av ett kort uppehåll, men det är inte önskvärt.

När hunden får kontakt med villebrådet, och endast då, stannar han plötsligt och står i de flesta fall upprätt eller med något böjda ben med huvudet riktat mot viltet. I undantagsfall hukar han sig ner. Försöker villebrådet löpa, följer spinonen efter i vind, så att han känner vittringen, dock alltid med samma försiktighet, genom att så mycket som möjligt undvika torra grenar och prasslande löv och alltid genom att behålla spänningen från ståndet.

Spinonen följer viltet mycket försiktigt men ändå beslutsamt. Han stannar inte utan att först gradvis sakta farten. Han håller så mycket som möjligt ett konstant avstånd mot målet och uppträder så att viltet inte ska känna vittring från honom. Framför llt vid besvärliga markförhållanden visar spinonen prov på att trots sin försiktighet vara en uthållig förföljare.

En egenskap som utmärker spinonen är att han alltid har kontakt med föraren, en kontakt som han inte får bryta. Spinonens lugna och reflekterande natur gör att han kan anpassa arbetet efter de mest skiftande omständigheter, att han kan anpassa sitt beteende till villebrådet och markförhållandena och de begränsningar som bestäms av omständigheterna i övrigt.

Bakgrund/Ändamål:
Historiska bibliografier beskriver en italiensk hund med raggig päls. Det gäller troligen rasens föregångare emedan beskrivningarna stämmer väl in på dagens spinone.
Fransmannen Sélincourt skrev 1683 i sin bok ”Le parfait chasseur” (den perfekte jägaren) om en raggig hund från Piemonte i Italien. Under medeltiden kan man finna hundtypen väl representerad i välkända konstnärers alster. Bäst känd är en freskomålning från 1400-talet av Andrea Mantegna som finns i hertigpalatset i Mantua.

srbs.se

specialklubb-skf.se